hårda farbrorhustru, fru Ebba, hvilken hölt mig så öfvermåttan hårdt, att det var ynka åt. Den fick jag behålla allena, mig till stor plåga.
Och sluntrade[1] jag omkring Tyskland med henne mången bitter hård dag och hvart hon tog vägen efter min salig farbrors död. Och blef sedan min salig farbror död nederförd till Stralsund och blef satt in i kyrkan den samma hösten.
Gud fröjde hans själ i all evighet och förläne kroppen en rolig hvila i jorden och en fröjdefull uppståndelse på den stora Herrans dag! Och trösta mig, arma barn, med alla andra, som honom högt sakna!
Gud bättre mig, så brådt den ena stora sorgen kommer på mig efter den andra!
In mot jul, efter salig kungens död, fick fru Ebba befallning af regeringen, att hon skulle blifva hos dronning Maria hofmästerinna. Och drog hon mot dronningen till Berlin och var där och akta på henne och följde henne, hvart hon drog. Och gick dronningen med salig kungens lik till Stettin och därifrån åt Wolgast. Där var dronningen till om sommaren, salig kungens lik fördes hem till Sverige.
Och var jag med där hos fru Ebba och slet ondt där, såväl som alltid. Och var där många furstliga personer och andra af förnämt folk, som kände min herr far och fru mor och mina föräldrar, som såge, att jag var så mycket illa och hårdt hållen af fru Ebba, hvilka hjärtelig ynkade sig öfver mig. Och dronningen själf, när hon såg det, att fru Ebba var så ond emot mig och slog mig så oerhördt mycke och under tiden för ingenting (utan, när hon blef ond på någon, den hon inte kunde bryta ut
- ↑ slå dank; »slunt» = landstrykare. (Rietz, a. a.)
