hon inte var så, utan önska om hon var så, att det måtte vara en liten fanen hon gick med. Men när hon inte längre kunde dölja, tog hon merkurium in och förgjorde både barnet och sig...
Och kom jag in i kammaren och begynte till att tala med henne, så sade hon åt mig och vände sig till väggen: ”Drag till helvites, din byting!” Och en stund därefter kom min faster Kirstin in till henne och hade mig i handen, och, när hon fick se mig, begynte tårarna till att gå henne i ögona, och hon sade:
”Kära jungfru Kirstin, låt inte den där flickan komma för mina ögon, hon plågar mig så. Hennes mor har så högt befallt mig henne på min själ, och Gud nåde mig, den flickan!”
Och sade faster Kirstin åt henne: ”I hafva illa hållit ord, käre Ingri. Men bekänn, om I äre med barn och hvem som är far däråt?”
Men hon svor därföre och bad, den elaka skulle taga bort både henne och barn, om hon var så, och med den bönen gaf hon ock upp sin anda och svor, att hon inte var med barn, utan drog så mycke ynkelig af, att det var ynke åt.
Och så fick hon betalning af Gud efter sin egen önskan, som hon har farit med mig, och skall nu dyrt nog svara före, huru hon har handlat både mot mig och sig själf.
Och då slapp jag en stor plåga.
