34
”Gud vet min vilje”, tänkte jag, och torde inte svara henne någet, utan teg. Och fråga hon mig, hvem jag helst ville vara hos af dem båda. Så svarade jag, att de rådde båda om mig och hvem af dem, som helst ville hafva mig hos sig, så måtte hon taga mig, och den vill jag ock vara hos.
Och torde jag inte annat säja, ty jag tänkte: ”Säjer jag: ’jag vill vara hos min mormor’, och blir sedan här kvar, så lärer hon betala mig för omak; och om jag säjer: ’jag vill bli hos henne’, så kanske jag slipper inte hädan.” Därmed tyckte jag efter min galna förstånd, att det var mitt bästa råd, att jag sade ingen emot och ingen till viljes, utan ställte i deras behag.
Så svara fru Ebba mig: ”Ja, du är väl klok nog som gammalt folk.”
Och tog min mormor mig och bad fru Ebba fara väl, det jag ock gjorde med och måtte då väl sjunga:
Med glädje och fröjd far jag därhän.
Men fru Ebba var så ond, att hon har mest spruckit i sängen, där hon låg. Men när jag böd min faster Kirstin fara väl och fröken Anna, då sång jag Jeremia klagevisa, så det hördes i himmelen.
Och drog min mormor med mig till Tidö, och då slapp jag mina onda och hårda dagar, som jag hade hos fru Ebba, hvilka allena äre Gud bekanta. Så har jag lell stor orsak till att tacka Gud, som har erhållit mig under så mycket ondt och så stor vedervärtighet, och att Gud lell har hulpit mig väl där ut; och må jag väl säja: ”Jag tackar dig, Herre, af allt mitt hjärta och förtäljer all din under. Jag fröjdar mig och är glad i dig och lofvar ditt namn, du aldra högsta. Ty han hafver icke förgätit mig i min stora eländhet. Jag fröjdar mig och är glad
