öfver dina stora godhet emot mig, att du har ansett mitt stora elände och känner min själ i nödena. Herre, jag hoppas uppå dig, vänd dock icke härefter dina barmhärtighet ifrån mig! Låt dina godhet och trohet bevara mig alltid i min barndom och sedan in i min dödsstund och regera du så mig i dessa mina unga och späda år, att jag alltid måtte vara dig till behag och med mina tilltagande år måtte taga till i gudsfruktan och alla kristeliga dygder ditt heliga namn till ära!”
Men när jag kom till Tidön, blef jag mycket väl fägnat och afhållen till en tid af alla. Men min tunga lycka och svåra värld, som har varit så mycket vankelbar och obeständig med mig, så att, som bäst hon har höjt mig så högt upp, att jag har tyckt inte kunna önska mig vidare, så har hon åter släppt mig så djupt neder igen, att jag inte själf har visst, huru jag skulle komma därut igen; allt så har min mycket tunga lycka spelat med mig af begynnelsen, och har jag intet heller annat till att vänta af henne intill min död.
Så gjorde hon ock denna gången med mig, att mina rätt goda dagar inte vara länge. Ty min mormor tog nu på till att åldras, och eljest var hon under tiden mycket sjuk och hade ett stort hushåll, att hon inte så alltid kunne se, hvad mig fattas heller gick till mens, ehuruväl hon mycke älskade mig. Men så vore där väl andra, som begynte till att ledas ved mig och vore mig mera onda än goda och heller hafva sett mig anderstäds än där och kufva mig väl i mjugg, när inte mormor såg, och stundom väl uppenbart. Men alltid hörde jag det, när de blefve onda på mig, hvi jag, som ingenting var vacker och dugde till ingenting, skulle få lefva, och min vackra bror skulle dö? Det jag lell inte rådde före.
