36
Jag för min person har väl gärna varit till freds, om Gud har velat bytt.
Men huru det var, så gick det mig inte, som det skulle, ty mor var borta för mig, och jag hade flere hundar än käppar.
Och hade jag väl orsak till att säja:
|
Mest alltid, sedan mor föll mig ifrå, |
Ty det gick så knappt för mig, att jag, som lell var enda barn och hade en så förnämd och rik far, måtte gå med så grofva och elaka gamla kläder, som jag har varit en fattig mans dotter, den intet har haft råd till att gifva mig bättre. Och det visste min far allt inte af. Och var allt orsaken därtill: när min mormor ville gifva mig något godt, så var det väl di, som svara, det gjordes inte behof: ”Di hafva väl slitit värre, och är hon inte bättre än jag; det kostar så mycke.” Och hvar gång min moster skulle skära någet nytt åt mig, så visste jag så grant, att hon var ond, att jag skulle få någet, som dugde, af min mormor. Så gjorde hon sig en annan orsak med mig, att jag har gjort illa, och slog mig som oftast; ty hon tyckte, att jag fick för mycke af min mormor, det lell inte var för godt.
Och hade min mormor inte haft behof till att kosta någonting på mig, utan kunnat tagit af min herr fars inkomster och kunnat hållit mig som en furstedotter, om hon har velat. Och har min herr far gärna sett det på den tiden, ty det gjorde honom mycket ondt, att hvem som kom till Tyskland och har varit i Sverige, så har de sett mig och sade för min herr far, att jag gick så pjaltot.
Och grät jag ock mången rätt hjärtelig tår däröfver,
