ty jag var inte van till att gå med så groft och elakt, utan min saliga fru mor hölt mig mycket grann, så länge det varade, att hon lefde.
Men när det var allt för mig, som hon har gjort, så fick jag västgötalärft i kammarduks och hollandslärfts stad, och kirsen och fris[1] i sidentygs ställe. Allt så gick det mig, sedan mor föll mig ifrån.
Och drog min kära mormor till Stockholm och tog mig med sig till att låta begrafva min saliga fru mor. Och blef hon begrafvin in september i Stockholms Storekörka i Tyresögrafven.
Men Gud tröste mig olyckeliga, moderlösa barn, att jag så allt för bittiga och i min barndoms år skulle gå en så eländ och bedröfvad gång och låta ved den tiden bära bort alla mina goda och glada dagar till grafven och låta den svarta jorden gömma allt det mig i min barndom kunde vara till godo, när jag bäst begynte till att behöfva det.
Min Gud, var mig nådelig, se till mitt elände och hjälp mig utur all min nöd, att jag öfver dina hjälp glad vara må! Bevara mig, min Gud, såsom en ögnasten och beskärma mig under dina vingars skugga i denna min vedervärtiga och elända barndom, förty jag förtröstar uppå dig, Herre, min tröst och min förlossare!
Och efter min saliga fru mors begrafning måste jag samma hösten följa fru Ebba till Kägleholm till mina gamla onda och plågodagar. Och slapp jag inte ännu hennes tunga hand, utan måste vara hos henne allt intill våren. Kom jag hem till min mormor igen; och lika hvar jag var, så hade jag alltid någe som mig plåga.
- ↑ Kersing = tunn, färgad ylleväfnad; fris = grof, enfärgad ylleväfnad. (Wistrand, Svenska folkdräkter. 1907.)
