gången af sin faderliga godhet emot mig och gaf mig min syn igen, att mina ögon icke det ringaste skadde, utan så goda som de vore förr, så goda gaf han mig dem ock nu igen. Och därtill med af sina stora barmhärtighet gaf han mig min hälsa igen, att jag någe så när kom oskadd därifrån. Efter som alla mente, att jag aldrig skulle slippa väl, så har jag orsak till att tacka Gud, som inte alldeles har tagit sin barmhärtighet ifrån mig, utan ehvad han har lagt mig på, så har han alltid så faderlig hulpit mig till att draga. Därföre vill jag alltid sjunga:
|
Pris vare dig, Jesu Krist, Guds son, |
Och när jag har legat i fru Ebbas hus i 7 vecker, begynte jag till att längta till min mormor. Så svepte de mig väl in i kläder och förde mig i min mormors hus, där jag låg 8 dagar, förr än jag begynte till att komma mig före igen. Och måtte jag lära gå på nytt.
Och när jag blef bättre, att de kunde föra mig ut, drog min mormor till Tidö med mig.
Och var ändå inte min olycka stor nog, utan Gud gjorde henne ännu mycke större. Ty där kom bref i september måna att min herr far var blefven fången den 26 augusti af de bayerske i Nördlingerslakt; och blef han bortförd och satt länge fången.
Men imedlertid satt jag i Guds fred, och min herr far var fången och min fru mor var död. Och hade jag då hvarken far eller mor till att säja af, och min mormor, som jag var hos, begynte nu till att blifva gammal, så att alla frukta, att det inte heller skulle vara länge.
