Sida:Amtmannens döttrer.djvu/21

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

21

Georg anmärkte att omöjligt någon princip lät sig uppställas i detta afseende. I många fall vore det barbariskt att bryta. Och Bolette, huru gick det henne sedan?

— Jo, ser du .... hon dog verkligen deraf.... sade Müller och vände sig mot kaminen för att slå ur sin pipa ..... Detta är ingen landthandlartobak, ty sådan känner jag till, det är just landthandlarnes svaga sida; hvar får gubben denna tobak ifrån? ..... Det var en bedröflig historia, fortsatte han med en ton, som om något hade kommit i vrångstrupen. En brytning är en brytning, tänkte jag, derför skref jag mitt bref utan broderi, kort och tydligt. Det kom för tvärt öfver henne, stackars liten! Så långt norrut får man länge vänta på bref. Hon blef sjuk i detsamma och var död fyra dagar derefter, utan att hafva yttrat ett ord. Modren skref mig till ett rent djefligt bref. Stackars Bolette, det var bäst som skedde, jo min själ var det så. Jag skulle kanske ha gjort henne lifvet surt .... Hon var så vek till karakteren. Men mig räddade det. Efter den historien var jag också grundligt botad för allt svärmeri och hvad dessa, ungdomliga betraktelser allt heta. Jag började med dubbel ifver gå på hospitalet och sköta mina förrättningar, och nästan utan de nödtorftigaste hjelpkällor fulländade jag mina medicinska studier. Jag uppnådde det jag aldrig drömt om. Lyckas det mig någon gång ibland att rädda ett menniskolif, så tänker jag att Gudarna kanske nådeligen taga det såsom ett försoningsoffer för min stackars Bolette.