| Johannes döper Kristus. | Mattei Evangelium. | Kap. 3. | 19 |
hade blott en ytlig werkan. Twärtom: anammades det med syndaerkänsla, så hade det med sig kraft att förläna nåd, lika wisst som det war förenadt med Guds nådelöfte. Men denna nåd war mera ett föremål för det genom wattendopet upptända hoppets wäntan. Såsom en nödwändig bekräftelse af den sålunda åt hoppet gifna nåden, måste Kristi dop derföre tillkomma. Wi finna derföre, att Johannes’ lärjungar omdöptes, Ap. G. 19: 3–5. Hwad för öfrigt eldsdopet, betraktadt såsom något särskildt, beträffar, så fulländar det sig i de kristtrognas tuktan af Guds Ande, då derigenom de gamla otrosqwarlefworna liksom utbrännas och den inwertes menniskan förnyas dag från dag, och den Helige Ande uppfyller dem med sina nådegåfwor och med himmelska lifskrafter.
12 och han har sin kastskofwel i sin hand, och han skall göra sin loge ren och samla sitt hwete i ladan, men agnarna skall han uppbränna i osläcklig eld. Matt. 13: 30. Luk. 3: 17.
Med sitt wittnesbörd om Herren, så i denna som i föregående verser, afskär Johannes deras tankar, som menade, att Johannes war Messias. Derföre ligger ett stort eftertryck på det så ofta upprepade ordet han — han, Kristus, den tillkommande. Nu binder Johannes på det eftertryckligaste tillsamman Herrens första tillkommelse, som nu war för handen, med hans sista tillkommelse på wredens dag: allt i enlighet med Mal. 4: 1 och följande. Han war nu kommen att rensa sin loge grundligen och alltigenom. Wi erinra oss här, huru säden rensades i österlandet. Den utbreddes på fältet på en för winden öppen plats och uttröskades eller rättare uttrampades af oxar eller tröskwagnar. Halmen uppkastades med en kastskofwel eller trägaffel. Säden föll då genom sin egen tyngd till marken; agnarene bortdrefwos af winden. Men sedermera hopsamlades både halm och agnar till förbränning. Säden inbergades i ladorna. Så är nu evangelii rensande kastskofwel i sädens Herrens hand. Wäl dem, hwilka wid rensningen höra till den säd, som blir inbergad. We dem, som höra till agnarna eller, såsom det här egentligen betyder, den söndertröskade halmen, som skall kastas i osläcklig eld. Det gäller att wi antingen måste döpas med eld, underkastande oss Guds nådestuktan, eller förgås i den osläckliga elden på wredens dag.
13 Då kom Jesus från Galileen till Jordan till Johannes för att döpas af honom; Mark. 1: 9 f. Luk. 3: 21 f.
14 men han wägrade honom det, sägande: Jag behöfwer döpas af dig, och du kommer till mig!
Johannes kände ej Jesus förut personligen, Joh. 1: 31. Men han erkänner honom för den han är, så snart han framställer sig och begär dopet. Johannes hade fått löftet om Andens synliga tecken, som skulle för honom intyga, att Jesus war Kristus. Men han hade ej förestält sig, att detta tecken skulle wisa sig under det wilkor, som här skedde. Det wilkoret, att Herren, hwilkens skor han icke war wärdig att upplösa eller bära, skulle döpas af hans hand, war honom obekant och förunderligt. Deraf förklaras döparens inwändning. Dopet war ett reningsbad. Detta behöfde icke Jesus, som af ingen synd wisste. Han begär det likwäl, och således för wår skull. Det utgjorde en del af hans medlarekall. Genom detta dop har wår Frälsare låtit sig öfwerföras ur det gamla in i det nya förbundet. Himmelriket war nära. Till detta rikes förkunnande framträdde nu Jesus sjelf, efter en trettioårig förberedelse dertill. Genom sin döpelse har han alltså blifwit inwigd till sitt embete samt till lidandet, döden och uppståndelsen. Se Luk. 12: 50. Dertill döptes han för oss! Genom död till lif! Se Rom. 6: 3, 4. 2 Kor. 5: 14, 15. Behofwet, om hwilket Johannes talar, war både hans och wårt; men det war ock ett behof för Jesus, i det han trädt i syndares ställe. Genom sin döpelse har således Jesus helgat wårt dop. Också framlysa på det klaraste wid hans döpelse alla de stora förmåner, som genom dopet komma oss till godo. De hafwa sitt grundfäste i läran om den heliga treenigheten, hwilken lära härligt afspeglar sig i och öfwer Jesu dop.
15 Då swarade Jesus och sade till honom: Låt nu så ske; ty så höfwes det oss att uppfylla all rättfärdighet. Då tillstadde han honom det.
Det höfwes oss, säger Jesus, och innefattar deruti således både sig och Johannes, ja, alla menniskor. Det höfwes oss att uppfylla all rättfärdighet, men det är just förmågan dertill som af naturen fattas oss. Jesus höfwes det, såsom den der skulle fullborda Guds lag i wårt ställe. Jesu döpelse skulle göra det rätt åskådligt och tydligt, att han iklädde sig wår synd och skuld för att genomgå död och dom i wårt ställe, och för oss fullborda all rättfärdighet. Detta har han gjort och förwärfwat oss den rättfärdighet, som för Gud gäller. Oss tillhör det nu att i tron anamma hans förtjenst och således äfwen uppfylla all rättfärdighet i den kraft, som med tron följer. Luther säger: ”All rättfärdighet blifwer uppfyld, när wi låta all wår egen rättfärdighet och ära fara, på det Gud allena må warda hållen för den, som rättfärdig är, och gör dem rättfärdiga, som tro. Detta gör Johannes, i det han afhänder sig sin rättfärdighet och will såsom en syndare af Kristus warda döpt och rättfärdigad. Detta gör ock Kristus, den sig sin rättfärdighet och ära icke antager, utan låter sig döpa och döda såsom en annan syndare”, d. ä. såsom den der tog uppå sig alla syndares hela syndaskuld.
16 Och när Jesus war döpt, steg han strax upp ur wattnet, och se, då wardt himmelen öppnad, och han såg Guds ande nedfara såsom en dufwa och komma öfwer honom. Joh. 1: 32 f.
17 Och se, en röst från himmelen sade: Denne är min älskade Son, i hwilken jag har ett godt behag.
_023.jpg&oldid=341042){kind=link}