| 20 | Jesus frestas. | Mattei Evangelium. | Kap. 3, 4. |
Ps. 2: 7. Es. 42: 1. Matt. 12: 18. 17: 5. Luk. 9: 35. Kol. 1: 13, 19. 2 Petr. 1: 17.
Att himmelen eller egentligen himlarne öppnade sig, blef för Johannes redan ett wittnesbörd, att Jesus war den utlofwade Messias; ty himmelen upplåtes blott för den syndfrie. Än mer, då ur de öppnade himlarne Anden kom ned i dufwoliknelse. Ty dufwan är oskuldens likasom mildhetens och saktmodighetens bild. Med Guds Ande war wäl Kristus utrustad redan från sin mandomsanammelse, så att man redan derifrån kunde säga: I honom bor gudomens hela fullhet lekamligen. Kol. 2: 9. Men att så war, att Jesus war Kristus, den med Anden utan mått smorde, det blef nu till fullo uppenbart för Johannes och genom honom för oss ifrån den stunden. Det berättas icke, att dufwan återwände till himmelen. Derigenom må wara betecknadt, att Anden icke allenast kom öfwer, utan ock förblef på Jesus. Dertill kom Fadrens röst ur de öppnade himlarne, hwilken yttermera beseglade innehållet af den syn, Johannes såg. Wi skåda således wid Jordans döpelseflod i den högtidliga stunden Fadrens, Sonens och Andens werksamhet äfwen till tröst och hugnad för oss wid tanken på wårt dop, som skett i den treenige Gudens namn. Jesus utmärktes såsom Guds älskade Son. Genom dopet, i tron anammadt, blifwa wi ock Guds älskade barn för ende Sonens skull. Fadren förklarade sitt wälbehag till honom såsom den, som kunde och wille och skulle uppfylla all rättfärdighet. En fullkomlig rättfärdighet, med Fadrens kärlek och wälbehag, warder oss i dopet skänkt. Jesus utmärktes såsom den, som döper med den Helige Ande. Andens gåfwor utgjutas rikligen öfwer oss med döpelsewattnets bad. Dufwoenfalden warder oss alltså äfwen skänkt, i hwilken wi skola särskildt bewisa oss såsom hans lärjungar, som war mild och ödmjuk af hjertat. Så utrustad och befullmäktigad, som Jesus i sin döpelse blef, kunde han nu anträda sitt medlarekall och förkunna det himlarnes rike, som war öfwer honom öppnadt. Så utrustad och befullmäktigad genom sitt dop kan och skall en Kristen werka med wälsignelse i sin kallelse, deri Gud honom stält.
4 Kapitlet.
Jesus frestas af djefwulen, begynner predika, kallar lärjungar och botar sjukdomar.Då wardt Jesus förd af Anden upp till öknen, på det att han skulle frestas af djefwulen. Mark. 1: 12. Luk. 4: 1 f.
Då, nemligen strax efter döpelsen, wardt Jesus förd af Anden ifrån Jordan upp till öknen; af Anden, hwarmed han blifwit i döpelsen utrustad. I denna rustning skulle han anträda sin embetsbana med strid. Ty ändamålet med detta förande war, att han skulle frestas af djefwulen. Stridsplatsen war först i öknen; men hwilken öken, står icke anfördt. De flesta hafwa gissat på den wilda öknen mellan Oljeberget och Jeriko, wid hwars norra sida reser sig en bergshöjd, som kallas Quarantania (fyratiodagsberget), emedan man menat, att det war der Jesus fastade de fyratio dagarne. Han, den andre Adam, införes sålunda i frestelsestriden för att försona den förste Adams fall. Hans frestelser woro treggehanda: till köttslig begärelse, till sjelftagen ära, till werldslig winning; ögonens begärelse, köttets begärelse och ett högfärdigt lefwerne, 1 Joh. 2: 16, d. ä. syndens tre djupaste källådror. Han wardt således frestad i allting, likasom wi, dock utan synd. Beklädd med wårt swaga kött, kunde han blifwa föremål för frestelsernas anfall utifrån. Men syndfri och stark i anden, öfwerwann han dem alla, ty de funno hos honom icke något det ringaste bifall.
2 Och när han hade fastat i fyratio dagar och fyratio nätter, blef han hungrig. 2 Mos. 34: 28. 1 Kon. 19: 8.
I de fyratio dygnens fasta hade Jesus haft Moses och Elias till föregångare. 2 Mos. 34: 28. 1 Kon. 19: 8. Denna fasta ändades för Jesus med en swår pröfning. Ty då blef han hungrig till slut, såsom det heter i grundt. Hwad detta innebär, kan endast den någorlunda klart föreställa sig, som känt hungern i sin höjd, hotande med det timliga lifwets upplösning.
3 Och frestaren gick fram och sade till honom: Är du Guds Son, så säg, att dessa stenar skola warda bröd.
Det låg i sakens natur, att den frestelsen skulle blifwa den första, med hwilken djefwulen nu gjorde sitt anfall. Han framträdde, denne frestaren, helt säkert i en synlig gestalt och utan twifwel förskapande sig i en ljusets ängel. På samma gång han frestar Jesus till köttslig begärelse, frestar han honom till misströstan. Jesus hade wid sitt dop blifwit förklarad såsom Guds käre Son. Detta will frestaren att han skulle sätta i fråga. Eller, som wille han säga: ”Är du Guds Son och således allsmägtig, hwadan denna hungersnöd? Ett ord bör ju wara tillräckligt att göra stenen till bröd i den ofruktbara öknen.” Frestaren gjorde här fullt skäl för sitt namn, att han heter djefwul, d. ä. anklagare, förtalare. Ty han anklagade Gud för brist på faderskärlek till den, som Gud hade kallat sin Son, och wille inleda Sonen i samma anklagelse och misstroende till Gud, hwarmed han frestade de första menniskorna. Jemf. 1 Mos. 3: 1–5.
4 Men han swarade och sade: Det är skrifwet: ”Icke af bröd allenast lefwer menniskan, utan af hwart och ett ord, som utgår af Guds mun.” 5 Mos. 8: 3.
Att göra Guds wilja, hade warit Jesu mat under hela fastetiden. Guds ord och wilja är det ock, han nu åberopar, och hwarmed han afwärjer den ondes försök att fresta honom till misströstan. Det språk, Jesus här anför, är just detsamma som Gud förehållit Israels barn uti öknen. De hade i många swårigheter fått röna dess sanning, äfwen då när de under ökenwandringen mer än en gång hotades af
_024.jpg&oldid=341045){kind=link}