| Jesu bergspredikan. | Mattei Evangelium. | Kap. 4, 5. | 23 |
hundrade. I dem höllos på sabbats- och högtidsdagarne föreläsningar af wissa afdelningar ur lagen och profeterna. Det skedde äfwen på andra och femte dagen i weckan. Dessutom hölls der dagligen morgon- och aftonbön. Detta allt war presternas befattning. Men äfwen andra kunde få tillåtelse dertill af synagogföreståndaren. En galileisk rabbi eller lärare egde då för tiden denna rättighet. I denna egenskap hade äfwen Jesus fritt tillträde till synagogornas lärorum. Det han lärde, war evangelium, det ljufliga budskapet om Guds rike. Hans predikan, kraftig i sig sjelf, fick en särskild wigt och bekräftelse genom de under han förrättade. Han botade icke allenast allahanda sjukdom, som angripit hela kroppen, utan ock allahanda bräcklighet, hwarmed särskilda kroppsdelar woro behäftade.
24. Och han rykte gick ut öfwer hela Syrien, och de förde till honom alla som ledo, behäftade med mångahanda sjukdomar och plågor, och besatta och månadsrasande och lama, och han botade dem. Mark. 1: 8.
Syrien war då för tiden en Romersk provins. Det utgjorde Palestinas gränsland i norr. Äfwen derifrån fördes sjuke till Jesus. De swåraste, då för tiden mycket gängse, sjukdomar warda här uppräknae. Besatta eller däminoserade woro sådane, som af dämoner eller onda andar woro jemmerligen drifna; de plågades således af kropps- och själsjukdom tillika, och det i den grad, att den wållade flera slags wansinne. Djefwulens magt öfwer de syndiga menniskorna war som störst, när Guds Son uppenbarades, som skulle nedslå djefwulens gerningar. 1 Joh. 3: 8. Månadsrasande woro de, hwilkas sjukdom berodde af månens af- och tilltagande. Sannolikt war denna sjudom ett slags fallandesot. Hwilken tafla af elände, af mångahanda eller, som det egentligen heter, af brokiga, mångskiftande sjukdomar, framstälde sig sålunda för den store nödhjelparen och undergöraren! Ingen gick ohulpen ifrån honom. Alla hans under woro wälgörande.
25 Och honom följde mycket folk ifrån Galileen och Dekapolis och Jerusalem och Judeen och från andra sidan Jordan. Mark. 3: 7. Luk. 6: 17.
Dekapolis (d. ä. ”Tio städer”), ett förbund af tio städer, alla utom en belägen öster om Jordan och Galileiska hafwet.
5 Kapitlet.
Jesu bergpredikan.Och när han såg folket, steg han upp på berget; och när han hade satt sig, gingo hans lärjungar fram till honom.
Åsynen af folket eller egentligen folkhoparne war alltså bewekande för Jesus att uppträda med den predikan, som följer, kap. 5–7. Det tal, som innehålles i dessa trenne kapitel, kallar man Jesu Bergspredikan, efter det berg, på hwilket den hölls. En sådan upphöjd plats höfdes den höge predikanten. Det bestämda uttrycket, på berget, utmärker sannolikt, att det war samma berg, der han nyss utwalt sina apostlar (Mark. 3: 13–19), hwilka nu samlades närmast omkring honom. För öfrigt är oss ej närmare bekant, hwilket detta berg warit. En gammal berättelse uppgifwer såsom detsamma det berg, hwilket sedan fått namnet Saligheternas berg, berget Kurn Hattin ungefär halfwägs mellan Tabor och Kapernaum, strax wester om Tiberias. Dess utsigt är åt alla sidor underskön. Men ännu skönare äro de ord, Jesus talade från berget, hwilket detta berg än må hafwa warit. Bergspredikan hölls wid pingsttiden. Både af stället och af tiden erinras wi således om lagens utgifwande på Sinai. I detta sitt tal, det längsta wi af wår Frälsare ega, hänförer ock han, nya förbundets medlare och lagstiftare, sina ord alltigenom till Moses’ lag. Det gamla budet förklaras i nytestamentligt evangeliskt ljus. Berget, der Jesus talar, är ett förklaradt Sinai.
2 Och han öppnade sin mun, lärde dem och sade:
Här öppnas en källa, flödande af salighetens kunskap. Matt. 13: 35. Jesus wänder sitt tal förnämligast till sina lärjungar; dem lärde han, men så, att det gälde äfwen för det öfriga folket, hwilket ock särskildt tilltalas, v. 17 och följande.
3 Saliga äro de i anden fattiga, ty dem hörer himmelriket till. Luk. 6: 20 f.
Säll eller salig är det första ordet i psalmerna, Ps. 1: 1, i hwilka ock andens fattigdom så ofta framhålles. Salig är det första ord, som gång på gång i bergspredikans början flödar från saliggörarns läppar. ”Det är ju — läger Luther — en skön, ljuf, wänlig begynnelse af hans lära och predikan; ty han far ej fram såsom en laglärare med bud, hotelser och skrämskott; utan på det allra wänligaste, med idel uppmuntrande och lockande och ljufliga löften.” Med laglärare menas då de, som lära, att rättfärdighete kommer af lagen. De börja med att fordra något stort, att den skall hafwa något, som efter deras lära skall blifwa salig. Jesus börjar twärtom med att prisa dem salige, som äro fattige i anden. Desse, upplyste af lagen, känna sig intet hafwa utan blott andelig brist. De äro i sin ande såsom en torr och törstande jord. De behöfwa således uppfriskas af nådes regn, af salighetens evangelium. Kristus säger ock: Dem tillhörer det i gamla testamentet lofwade, nu komna himmelriket. Det fattigdom i anden är, det smakar evangelium wäl.
4 Saliga äro de bedröfwade, ty de skola blifwa hugswalade. Es. 61: 2.
De som äro bedröfwade öfwer egna och andras synder; för dem är hugswalelsen.
5 Saliga äro de saktmodiga, ty de skola ärfwa jorden. Ps. 37: 11.
_027.jpg&oldid=347221){kind=link}