| 24 | Jesu bergspredikan. | Mattei Evangelium. | Kap. 5. |
Ps. 37: 11. De saktmodga äro de, som i psalmerna så ofta kallas elända och nämnas tillsamman med de fattiga. Likasom nu himmelriket hörer till de fattiga i anden och af werldens förtryckta, så skola de såsom saktmodiga, och således eftergifwande, ärfwa jorden, besitta den såsom ett arf. Deri ligger således antydt, att de äro Guds barn. Kanaans land war dem genom löftet tillsagdt. Detta löfte syntes de öfwermodige hafwa tagit i uteslutande anspåk, likasom ännu idag öfwermodet gör sig för det mesta till herre öfwer jorden. Men Jesus säger, att den till slut skall wara de saktmodigas besittning. Upp. 5: 10. ”Werlden förmenar sig besitta jorden och beskydda sitt, när hon öfwar wåld, men Kristus lärer, att man besitter jorden med saktmodighet.” L.
6 Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdigheten, ty de skola blifwa mättade. Es. 55: 1 f. Joh. 6: 35.
Rättfärdigheten är hufwudämnet, det ämne, kring hwilket hela Jesu tal wänder sig. Det är den rättfärdighet, som kommer af tron eller gifwes åt tron, det är Kristi rättfärdighet. Jesus säger icke endast: salig äro de rättfärdige, utan: salige äro de, som hungra och törsta efter rättfärdigheten. Det är således trons hunger och törst, hwarom här är fråga. Hunger och törst uttrycker den ifrigaste längtan. Denna hunger och törst, som har den sanna för Gud gällande rättfärdigheten till föremål, uppkommer genom evangelium, som kungör och tillbjuder Jesu rättfärdighet såsom allena tillräcklig och gällande och med detsamma förklarar all egen rättfärdighet oduglig. De, som så hungra och törsta, skola blifwa mättade, och det med rättfärdigheten sjelf, såsom rättfärdiggjorda af nåd och barmhertighet.
7 Saliga äro de barmhärtiga, ty dem skall ske barmhertighet. Jak. 2: 13.
Detta språk måste sättas i noga sammanhang med de föregående, men särskildt med v. 3. De, som sjelfwa känna sin andeliga fattigdom och behof af Guds barmhertighet och nåd, måste bewekas att wara barmhertige mot andra menniskor i deras elände och brist. De, som hungra och törsta efter rättfärdighet af nåd, kunna icke annat än känna och bewisa barmhertighet mot andra, ware sig andeligen eller lekamligen, hungrande och törstande o. s. w. Men de som bewisa denna barmhertighet, äro just de som i tron anammat barmhertigheten i Kristus Jesus, och de skola få barmhertighet, så att de af Gud dermed warda allt mer och mer omfattade.
8. Saliga äro de renhjertade, ty de skola se Gud. Ps. 24: 4. 2 Kor. 13: 12. Ebr. 12: 14. 1 Joh. 3: 2.
Detta språk måste sättas i närmaste sammanhang med v. 4. Genom bedröfwelsen eller sorgen efter Guds sinne luttras menniskans hjerta. Den åstadkommer bättring till salighet (2 Kor. 7: 10), i det menniskan drifwes att söka Guds nåd och sina synders förlåtelse. Genom tron i Jesu blod, hwari hon winner det hon söker, får hon ett rent hjerta och winnlägger sig att bibehålla det i en daglig helgelse. Likasom detta är den helgelse, utan hwilken ingen får se Herren, så är det de renhjertades salighet, att de skola se Gud. Det öga, som ofta skymmes af den andeliga bedröfwelsens tårar, blifwer derunder dock alltmer renadt att se Gud, här genom en allt klarare kännedom om honom, der och egentligen genom hans åskådande ansigte mot ansigte i det ewiga lifwet.
9 Saliga äro de fridstiftande, ty de skola kallas Guds barn.
Detta språk måste sättas i närmaste sammanhang med v. 5. Saktmodigheten, som der framstod såsom en lidande, eftergifwande egenskap, wisar sig här såsom en flitig angelägenhet att werka för frid äfwen hos andra. De fridstifande äro således de, som mellan stridande, oeniga partier söka medla och ”göra, främja och uppehålla friden bland andra”. I synnerhet blifwa fridens barn rätt angelägna att, genom Guds nåd och de medel han gifwit, söka föra andra menniskor till Kristus, på det de måtte få frid med Gud. Detta är hufwudsaken i Guds barns fridstiftande werksamhet. De älska friden, de fara efter friden, de önska, bedja och arbeta, att Guds frid måtte blifwa rådande i menniskors hjertan. ”Frid på jorden!” är deras bön, under det de prisa och ära Gud i höjden. Det är ock deras kallelse och kraft, som wunnit frid med Gud i sina hjertan. Han är fridens Gud, och de fridstiftandes salighet är, att de skola kallas Guds barn eller offentligen derför förklaras. Följde med saktmodigheten jordens arfsbesittning, v. 5, så följer alltså med fridsamheten ett himmelskt arf, ty detta tillkommer dem, som kallas Guds barn.
10 Saliga äro de som lida förföljelse för rättfärdighetens skull, ty dem hörer himmelriket till. 2 Tim. 2: 12. 1 Petr. 3: 14.
Detta språk måste sättas i närmaste sammanhang med v. 6. De, som blifwit rättfärdiggjorda af Gud, winnlägga sig ock om lefwernets rättfärdighet, så att i allt wisa sig färdiga till det rätta, äfwen om de derföre skola lida förföljelse. Och denna förföljelse uteblifwer icke i en werld, som är blott färdig till det orätta. Men så osalige de kunna synas inför werlden genom förföljelselidandet, så salige äro de derigenom att himmelriket hörer dem till, härlighetens såwäl som nådens rike, hwars port öppnas för de fattiga i anden, v. 3.
11 Salige ären I, när de försmäda och förfölja eder och, ljugande, säga allt ondt mot eder för min skull. 1 Petr. 3: 14. 4: 14.
Försmädelsen, som i synnerhet yttrar sig i ord, och förföljelsen, som mera yttra sig i gerningar, måste Jesu lärjungar wara redo att lida för Jesu skull. Deras lidande är således endast ett lidande för rättfärdighetens och följaktligen för sanningens skull. De blir ock allt ondt, som werlden säger om dem, äfwen i deras frånwaro, dem genom lögnen pådiktadt. 1 Petr. 3: 14. 4: 14.
_028.jpg&oldid=347224){kind=link}