| Jesus renar en spetelsk. | Mattei Evangelium. | Kap. 7, 8. | 39 |
swaga tak och af ler swagt hopfogade wäggar. De platta taken instörtade för slagregnet, de lösa wäggarne höllo ej stånd för de på alla sidor stötande windarne, och sandgrunden undergräfdes af floden. I solskensdagarne kan den, som är nöjd med en utwertes wacker, men i grunden lös kristendom, tycka sig wara en wis man. I nöden, särdeles i döds- och domsnöden, wisar det sig, att han warit en fåwitsk.
28 Och det begaf sig, att när Jesus hade lyktat detta tal, häpnade folket öfwer hans lära,
De försattes i den djupaste förundran, intagne af ordets hjerteskakande kraft.
29 ty han lärde dem såsom en som har magt och icke såsom deras skriftlärde. Mark. 1: 22. Luk. 4: 32. Joh. 7: 46.
Han hade magt eller fullmakt, nemligen af Gud sjelf. Icke så de skriftlärde, de som wäl woro i skriftens bokstaf lärde, men för skriftens ande främmande. De woro wäldiga i spetsfundiga utläggningar, men deras ord och predikan hade ingen wäckande och omskapande kraft på åhörarnes sinnen.
8 Kapitlet.
Jesus renar en spetelsk, botar höfwitsmannens tjenare, Petri swärmoder och andra, stillar stormen på hafwet och utdrifwer onde andar.Men när han gick ned från berget, följde honom mycket folk.
2 Och se, en spetelsk man kom och tillbad honom och sade: Herre, will du, så kan du göra mig ren. Mark. 1: 40 f. Luk. 5: 12 f.
Se: Det föregående kapitlet slutade med att wisa magten af Jesu ord i tal och predikan. Detta börjar med att wisa magten af Jesu ord i under. Kap. 8 och 9 framwisa alltigenom bewis af Jesu gudomliga underkraft och af trons härlighet. Ett sådant bewis skåda wi här först i den spetelskes botande. Spetelskan war och är ännu en i de warma länderna ytterst swår hudsjukdom. Wi läsa derom i 13 och 14 kapitel. Den deraf angripne led de smärtsammaste qwal. Hela kroppen öfwerkläddes med stinkande sår. Själen intogs af en odräglig ångest. Oftast war denna sjukdom obotlig. Den war ock i hög grad smittosam. Den sjuke måste derföre afhålla sig från andra menniskors umgänge. Men intet elände war så stort, att icke Jesus kunde bota det. Äfwen den spetelske tordes således nalkas honom med hopp om hjelp, då eljest all menniskohjelp war ute. Den spetelske mannen kom således och tillbad honom, eller egentligen föll ned för honom med djup wördnad. Ett sådant sätt att betyga högre personer sin wördnad war wanligt i österlandet. Men wid detta och dylika tillfällen bewisade det, att Jesus erkändes såsom större än alla, såsom den store profeten, mägtig i ord och gerningar. Will du, eller: om du will, så kan du. Detta är en trons bön, Det behöfwer således icke anses uttrycka misstroende till Jesu wilja. Det uttrycker fastmer den undergifwenhet, i hwilken tron alltid säger: om du will, tillika med den förtröstan, i hwilken tron säger: du kan. Anmärkningswärda äro likwäl Luthers ord: ”Wi tro ock lätt, att Kristus kan hjelpa, icke så lätt, att han äfwen will.”
3 Då räckte Jesus ut handen och rörde wid honom, sägande: Jag will; blif ren. Och strax wardt han ren från sin spetelska.
Jesus hade kunnat bota honom allena med sitt allsmägtiga ord. Men han nedlät sig ock i sin kärlek att widröra honom med sin helande hand. Det synes hafwa skett äfwen till ett tecken, att Jesus ej behöfde befara den swåra smittan. Ingen kroppslig sjukdom är en tydligare bild af synden, än spetelskan. Så har Jesus trädt i gemenskap med oss syndare och wår synd, utan att sjelf blifwa af synden besmittad.
4 Och Jesus sade till honom: Se till, att du säger det för ingen; utan gå bort och wisa dig för presten och offra den gåfwa, som Moses har påbjudit, till ett wittnesbörd för dem. 3 Mos. 14: 2.
Wid flera af sina underwerk förbjöd Jesus deras offentliggörande. Orsakerna kunde wara olika för olika tillfällen. En bland dessa orsaker kunde hemtas från angelägenheten för den hulpne att hållas i ödmjukhet. En otidig beställsamhet kan skada lika mycket som en otidig förbehållsamhet. Den kunde wara menlig för personen sjelf och för Jesu sak. Äfwen med bästa wälmening att wilja wäcka wördnad och kärlek för Jesus hos andra, kunde en motsatt werkan uppkomma genom det förhastade omtalandet af Jesu under. Den från spetelskan helade borde derföre i all stillhet fullgöra hwad honom ålåg efter lagen. Det hade tillhört honom, när spetelskan brutit ut, att wisa sig för presten, som då dömde honom oren. Det tillhörde honom nu, sedan han blifwit botad, att wisa sig för presten, för att af honom förklaras ren. Det i lagen anbefalda offret efter en sådan helbregdagörelse fick icke heller förgätas. På så sätt blef det till ett wittnesbörd för dem, nemligen presterna. Det blef ett wittnesbörd för dem, om de föranleddes att tro på Jesus såsom deras rätte Messias. Men det blef äfwen ett wittnesbörd mot dem, om de, så tydliga tecken oaktadt, fortforo i sin otro och twifwel om Jesu gudomliga sändning. De skulle åtminstone icke kunna förebära, att Jesus upphäfde lagen, alldenstund han så noga föreskref de helbregdagjorda att iakttaga lagens kraf.
5 Men när Jesus hade gått in i Kapernaum, kom en höfwitsman[1] till honom och bad honom, Luk. 7: 1 f.
Höfwitsman (eller centurion) betyder en ”befälhafware öfwer hundrade”, nemligen romerska soldater. Att han war en judisk proselyt, och i så måtto öfwergången från hedendomen, se wi
- ↑ Romersk centurion eller kapten.
_043.jpg&oldid=347265){kind=link}