Sida:Biblia Fjellstedt III (1890) 060.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
56 Synd emot Anden. Mattei Evangelium. Kap. 12.

Bohag, egentligen werktyg, wapen. — När de sålunda sågo Jesus förstöra Satans werk, så måste de ju inse, att Jesus gjorde det genom en högre magt, genom Guds magt. Blott genom Guds kraft kan djefwulen öfwerwinnas; djefwulen är mägtig, han måste först bindas och utdrifwas ur menniskans hjerta, som han gjort till sitt hus, och sedan kunna hans onda werktyg bortrensas, de synder och lustar öfwerwinnas, som han i hjertat nedlagt. Icke i egen kraft, utan blott i Jesu kraft kan menniskan öfwerwinna synden, djefwulen och werlden.

30 Den som icke är med mig, han är mot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.

I Jesu rike och werksamheten för detsamma gäller ingen halfhet. Antingen med eller mot. De fiendtliga fariseerna woro bestämdt emot honom. Men äfwen andra woro och äro, som gifwa ett yttre bifall till sanningen och hafwa aktning för Jesu rike, men icke helt låtit uttaga sig ur Satans rike. De synas wara med Jesus, men de äro emot honom. De kunna ock i sitt oförändrade, ehuru blödiga och wälmenta, sinne deltaga i ett slags werksamhet för Jesu rike. De synas således församla med honom, men i sjelfwa werket förskingra de.

31 Fördenskull säger jag eder: All synd och hädelse skall förlåtas menniskorna, men hädelsen mot Anden skall icke förlåtas menniskorna. Luk. 12: 10. Ebr. 6: 4. 10: 26. 1 Joh. 5: 16.

Hädelse mot Gud är det swåraste slag af synd. Ty dermed angripes sjelfwa det gudomliga majestätets ära. Men till och med en sådan synd kan förlåtas, då den botfärdigt ångras och afbedes. Endast ett slags synd kan icke förlåtas, det är hädelse mot Anden. Mången synd begås emot den Helige Ande, utan att wara hädelse. Endast hädelsen är det som icke skall förlåtas. Hwad detta innebär, inskärpes eftertryckligare i efterföljande vers.

32 Och hwilken som säger något mot Menniskosonen, honom skall det warda förlåtet, men hwilken som säger något mot den Helige Ande, honom skall det icke warda förlåtet, hwarken i denna werlden eller i den tillkommande.

Menniskosonen är den benämning, som Jesus oftast nyttjar om sig i sitt förnedringstillstånd. Att tala något emot Menniskosonen, är således att smäda honom för hans ringa menskliga wilkor, för hans tjenaregestalt o. s. w. Detta är wisserligen en af de swåraste synder, men kan dock förlåtas. Den härleder sig ofta från okunnighet (Ap. G. 3: 17). Så försmädade Paulus före sin omwändelse Kristus, och fick likwäl förlåtelse. Men annat är förhållandet med synden mot den Helige Ande. Kristus war smord med Anden utan mått. I Andens kraft förrättade han sina under. Dessa woro sådana, att hwar och en, som wille, kunde se, att de hade ett gudomligt ursprung. Att likwäl tillskrifwa dem onda andars inflytande, att försmäda uppenbara Guds-werk såsom djefwuls-werk, detta war, att begå synd emot den helige Ande. De fariseer, som här omtalas, woro åtminstone på wäg att begå den synden, som icke kan förlåtas. På wäg att råka i samma synd är den menniskan, som försmädar Andens werk hos sanna Kristna, likasom wore det ett werk af egensinnighet, af djefwulska konster o. s. w. Men ännu mer den menniskan, som i sitt eget hjerta erfarit Andens nådewerk till ny födelse, men sedan icke blott affaller utan försmädar det han erfarit, likasom hade det blott warit bedrägeri och galenskap. Att synd emot den Helige Ande icke skall förlåtas, röjer sig deri, att den menniskan, som begått denna synd, aldrig will, att den skall förlåtas. Ty han har genom den synden stält sig utom nåderikets gräns, så att Guds ord ej mer kan på henne werka till ånger och tro. Derföre lika wisst detta är, lika wisst är det ock, att en menniska icke har begått den synden, då hon fruktar att hon har begått den.

33 Gören antingen trädet godt och dess frukt god, eller gören trädet dåligt och dess frukt dålig; ty af frukten känner man trädet. Matt. 7: 17. Luk. 6: 44 f.

Den, som gör eller antager, att trädet är godt, måste äfwen antaga att frukten är god, och så twärtom.

34 I huggormars afföda, huru kunnen I tala något godt, då I ären onde? Ty hwaraf hjertat är fullt, deraf talar munnen. Matt. 3: 7. 23: 33.

Just med sitt ogudaktiga tal hade dessa motståndare bewisat sitt inre wäsendes onda grund; de hade med sin lögn bewisat, att de woro huggormars afföda, barn af lögnens fader, Joh. 8. Talet kan wäl stundom wara skrymtaktigt, då det synes godt, men så snart det är ondt, bewisar det ofelbart, att hjertat ännu är ondskans tillhåll.

35 Den goda menniskan frambär godt ur hjertats goda förråd, och den onda menniskan frambär ondt ur sitt onda förråd;

En god menniska är blott den, som är rättfärdiggjord genom tron på Jesus och inympad i winträdet; ty af naturen äro alla onda. Matt. 7: 11. Allt eftersom hjertat är beskaffadt, är det ett förrådshus af godt eller ondt.

36 men jag säger eder, att för hwart och ett fåfängt ord, som menniskorna tala, skola de göra räkenskap på domedag;

Icke blott för hwarje ondt ord, utan till och med för hwarje fåfängt, owerksamt, onyttigt ord skola menniskorna afgifwa räkenskap: huru mycket mer för hwarje lögnaktigt, och huru ännu mycket mer för hwarje försmädligt ord mot Guds Son och den helige Ande, så framt det icke är förlåtet i Kristus!

37 ty af dina ord skall du warda