| 82 | Liknelser om himmelriket. | Mattei Evangelium. | Kap. 13. |
Skina, egentligen ”utstråla”. Tillförene hafwa de mestadels warit undanskymde, likasom solen ofta skymmes undan af moln, men derefter sprider ut sina strålar i så mycket härligare glans. Så skola ock de rättfärdiga skina, såsom himmelswidt åtskilda från den ondes barn.
44 Åter är himmelriket likt en skatt, som war dold i en åker, hwilken en man fann och dolde; och i sin glädje går han bort och säljer allt det han har och köper den åkern. Fil. 3: 7.
Skatt i en åker, jemför Jer. 41: 8. Fann, osökt, oförmodadt. Dolde, alltså är det förborgadt nyss före och strax efter fyndet. En kristen hvarken will eller kan fördölja sin kristendom, men först måste han wara befäst och wiss om det han hafwer, innan han till gagn och ej till skada för sig och andra må uppenbara hwad han funnit. Åkern betyder här Guds ord och kyrkan i sin yttre inrättning och bestånd. I denna åker ligger den himmelska skatten förborgad för den naturliga menniskan, men då själen blifwer upplyst och finner skatten, lärer hon att rätt känna kyrkans wärde, och för att komma i full besittning af denna skatt, måste hon försaka all sin egenrättfärdighet och synden och werlden, och således liksom sälja alla sina egna besittningar; och det pris, som derföre erhålles, är ett fullkomligt intet. Sedan man sålunda blifwit alldeles utfattig och kommer och köper för intet, så får man för intet hela åkern, ja hela himmelriket, med alla dess fördolda skatter.
Denna femte liknelsen har särskild tillämpning på en tid, då kyrkan har ett mera förborgadt tillstånd, då det är både swårt och nödwändigt att söka upp Guds rikes werkliga skatter ur det, som falskeligen ger sig ut derför. En sådan tid war nyss före och wid Luthers reformation. Luther fann rättfärdiggörelseläran såsom en skatt fördold i en åker och således okänd för de allra flesta den tiden. Han fördolde den skatten till någon tid, tills han, befäst i sin tro om dess besittning, driftade framträda och för hela werlden predika om sitt stora fynd.
45 Åter är himmelriket likt en köpman, som sökte efter goda perlor;
Sökte! i förra liknelsen fans fyndet mera osökt.
46 och när han hade funnit en kostbar perla, gick han bort och sålde allt det han hade och köpte henne.
En kostbar, nemligen en ojemförligt dyrbar. Alla sanningar äro goda, kostbara perlor. Att finna trosklarhet i någon till en tid af dunkel omhöljd sanning är ojemförligt kostbart. Den måste man då köpa eller i ödmjuk tro tillegna sig, med säljande eller försakande af allt eget tycke, alla egna beräkningar, korteligen af allt, som står i wägen för perlans besittning.
Denna sjette liknelse har särskild tillämpning på en tid, då Guds rikes sanningar äro öppet tillgängliga, men underkastade olika tolkningsförsök, hwilka fordra noggrann pröfning. En sådan tid inföll efter reformationstidehwarfwet.
47 Åter är himmelriket likt en not, som kastades i hafwet och församlade fiskar af alla slag.
48 Och när hon wardt full, drogo de henne upp på stranden och satte sig ned och samlade det goda i käril, men det odugliga kastade de ut.
49 Så skall det ske wid werldens ände: änglarne skola gå ut och skilja de onda från de rättfärdiga Matt. 25: 32.
50 och kasta dem i den brinnande ugnen; der skall gråten och tandagnisslan wara.
Denna sjunde liknelse har, likasom de öfriga, sin tillämpning på alla tider, men särskildt på kyrkans mycket blandade tillstånd i den yttersta tiden. Jordens olika och talrika folk äro hafwet, hwari evangelii not mer och mer utkastas, tills insamlings- och afskiljningsdagen kommer.
51 Då sade Jesus till dem: Hafwen I förstått allt detta? De swarade honom: Ja, Herre.
52 Och han sade till dem: Derföre, hwar och en skriftlärd, som blifwit gjord till himmelrikets lärjunge, han är lik en husbonde, som ur sitt förråd bär fram nytt och gammalt.
Skriftlärd, noga bekant med bibeln, då för tiden gamla testamentets läror. Gjord till lärjunge, till att känna och forska evangelium om Guds rike, i det nya testamentet uppenbaradt. Nytt och gammalt: nytt, såsom en Kristi lärjunge; gammalt, såsom en skriftlärd.
53 Och det begaf sig, att när Jesus hade lyktat dessa liknelser, gick han derifrån.
54 Och sedan han hade kommit till sin fädernestad, lärde han dem i deras synagoga, så att de häpnade och sade: Hwarifrån har denne sådan wishet och sådana krafter? Mark. 6: 1 f. Luk. 4: 16.
55 Är denne icke timmermannens son? Heter icke hans moder Maria, och hans bröder Jakob och Joses och Simon och Judas? Joh. 6: 42.
De menade: Han härstammar ju från oansenliga, ringa och olärda menniskor. Timmermannens son: af denna fråga will det synas, att Josef, Jesu fosterfader, redan war med döden afgången. Bröder, se kap. 12: 46.
56 Och hans systrar, äro de icke alla hos oss? Hwarifrån har han då allt detta?
57 Och de togo anstöt af honom. Och Jesus sade till dem: En profet
_066.jpg&oldid=347334){kind=link}