| 70 | Petri fullmagt. | Mattei Evangelium. | Kap. 16. |
icke warda Kristi församling öfwermägtig. I striden mellan dödsriket med dess portar och Kristi församlings hus eller kyrkan med dess lefwande bekännelse, skall kyrkan behålla öfwerhanden.
19 Och jag skall gifwa dig himmelrikets nycklar, och allt hwad du binder på jorden, det skall wara bundet i himmelen, och allt hwad du löser på jorden, det skall wara löst i himmelen. Matt. 18: 18. Joh. 20: 28.
Och jag skall gifwa dig. Detta skedde Joh. 20: 23. Nycklar sättes i motsats till portar. Båda betyda magt (Upp. 1: 18). Med nycklarne tillslutes och öppnas. Med himmelrikets nycklar förstås således magten att tillsluta och öppna himmelriket, d. w. s. magten att tillsluta eller öppna tillgången till nådens förmåner. Men det heter här icke tillsluta och öppna, utan binda och lösa. Detta uttryckssätt grundar sig på forntidens sed, att bruka nycklar med widfogade kedjor eller band, som ombundos eller lossades, allt eftersom man wille tillsluta dörren eller upplåta den. Men nu liknas menniskans syndaskuld i skriften wid ett band. Nyckelmagten utöfwas således, när en menniska löses från sin syndaskuld eller bindes fastare derwid, när den botfärdige förklaras fri från sina synder, ben obotfärdige åter wid dem häftad, när således för den botfärdige himmelriket med syndaförlåtelsens förmån öppnas, men för den obotfärdige tillstänges. Denna magt gafs först Petrus, sedan och jemte honom de öfriga apostlarna och tillhör Kristi sanna kyrka, himmelrikets nycklar innebära den fullmagt, som Jesus gaf åt sina lärjungar, Matt. 28: 19. Mark. 16: 16; och det löfte, att han wille gifwa dem sin Andes ljus att både skrifwa och predika salighetens lära rätt och fullkomligt efter hans wilja, samt att han wille werka med ordet, så att det skulle blifwa ett salighetens evangelium för alla som tro. Nycklarne äro således apostlafullmagten. Jesus talar här till Petrus och säger dig och du, emedan Petrus hade aflagt bekännelsen i allas namn, men det angår alla de öfriga apostlarne lika mycket, som honom; såsom man kan se deraf, att Jesus tilltalar dem alla, då han gifwer dem den Helige Andes gåfwa, som till embetet behöfdes, Joh. 20: 22, 23. I Jesu ord ligger det fasta löfte och den försäkran, att den lära, som är af hans apostlar förkunnad och skrifwen och i nya testamentet förwarad, är den af honom sjelf gifna salighetsläran, att syndernas förlåtelse, lif och salighet gifwes på det sätt, som i detta ord är förklaradt, så att alla de, som tro på detta ord, blifwa lösa från sina synder, men att de, som icke tro, äro i sina synder bundna, samt att Kristus sjelf löser och binder i himmelen, såsom detta ord löser och binder på jorden, och att domen en gång skall fällas efter detta ord. Tron på ordet löser syndaren, men otron binder honom ännu starkare i blindhetens och syndens band. Det är således apostlarne, som med sitt ord lösa och binda. Denna försäkran af Jesus är hans inseget på det nya testamentets skrifter. Hwad löse- och bindenyckeln i läroembetet beträffar, så kommer det alltid derpå an, om den som löser och binder har Kristi Ande, som war i apostlarne, och att lösandet eller bindandet sker genom Herrens ord och icke efter menskligt magtspråk och menskligt godtycke. I apostlarnes ord har du din salighet, om du tror; i apostlarnes ord har du din dom, om du icke tror. I detta ord är ewighetsdomen redan fäld. Se Joh. 3: 19. Kol. 1: 13.
20 Derefter bjöd han lärjungarne, att de icke för någon skulle säga, att han war Kristus. Matt. 17: 9.
Jesu lidande war nu nära. Men om Petrus icke ännu kunde förlika med hwartannat läran om Guds Son och om hans lidande (v. 22), huru skulle folket ännu kunna det? Ett förtidigt uppenbarande af den stora sanning, om hwilken apostlarne nu blifwit öfwertygade, skulle ha wållat skada. Hos några skulle det kunna wålla upproriska företag för Jesu sak, i det de wille göra honom till en jordisk konung; hos andra kunde det föranleda desto swårare och answarsfullare förgripelser mot hans höga person. Derföre bjöd Jesus lärjungarne att tiga med hwad de nu wisste om hans persons höghet.
21 Från den tiden begynte Jesus förklara för sina lärjungar, att han måste gå till Jerusalem och lida mycket af de äldste och af öfwerstepresterna och af de skriftlärde och dödas och på den tredje dagen uppstå igen. Matt. 20: 17 f. Mark. 8: 31 f. Luk. 9: 21.
Från den tiden: förut hade Jesus blott på förblommeradt wis hänsyftat derpå. Kännedomen om hans person borde förut wara befäst, innan de kunde bära det klart uttalade ordet om hans lidande. Petrus särskildt behöfde denna underrättelse, för att icke uppblåsas af det pris, han fått för sin sköna bekännelse. Detta behof wisar sig strax.
22 Och Petrus tog honom till sig och begynte tillrättawisa honom och sade: Beware dig Gud, Herre. Icke skall detta wederfaras dig.
23 Men han wände sig om och sade till Petrus: Gå bort ur min åsyn, Satan; du är för mig en stötesten, ty du besinnar icke det Gud tillhörer, utan det menniskor tillhörer.
En sådan förmätenhet, att lärjungen will underwisa och till och med näpsa mästaren, förtjenar en allwarlig näpst. Gå bort ur min åsyn, egentligen, ”gå bakom mig”, nemligen i stället för att stå mig i wägen. Du skall icke wara en rådgifware utan efterföljare. Satan betyder motståndare, wedersakare. Så god Petri bekännelse nyss warit, så ondt war nu hans råd. Genom detta war han för Herren en stötesten. Med det, hwarigenom en menniska wisar sig wara Jesus och hans rike till motstånd och anstöt, liknar hon Satan, går hans ärende, förtjenar hans namn. Den korsskygge Petrus besinnade denna gång blott det menniskor tillhörer, som äro kött och blod (v. 17), och som,
_074.jpg&oldid=347357){kind=link}