| 74 | Ödmjukhet. | Mattei Evangelium. | Kap. 17, 18. |
är emot Guds ord. Under allt detta hafwa de Herren med sig, som sjelf hjelper och helbregdagör och befaller sjelfwa djupet och andra skapade ting att stundom på ett förunderligt sätt gifwa dem det de behöfwa. Men icke mera! Penningen i fiskens mun war just så mycket, som för tillfället behöfdes. Aldrig gjorde Jesus något underwerk för att skaffa ett förråd af penningar eller något annat förråd för en längre tid. Häraf skola wi lära både förtröstan och förnöjsamhet och att med redligt arbete förwärfwa wårt bröd och wår skatt, likasom Petrus i sitt wanliga yrke såsom fiskare skulle på wanligt sätt fånga fisken, och den hade penningen i munnen. Du får icke wänta ett sådant underwerk, att fisken skulle komma till dig utan ditt bemödande, eller att du utan arbete skalle få ditt dagliga bröd. Man ditt arbetes frukt under tro och bön har en förborgad skatt i sin mun. Så lefwer en Kristi efterföljare ett twåfaldigt lif och i twenne werldar. Han umgås med Herren och med de saliga, han umgås med lidande menniskor, arbetar, ängslas och bedröfwas och förtröstar och gifwer skatt, men får sjelf dagligen emottaga andeliga och lekamliga skatter, genom Guds wälsignelse, från himmel, jord och haf.
18 Kapitlet.
Jesus lärer om ödmjukhet och om det rätta förhållandet mot felande bröder.I den stunden gingo lärjungarne till Jesus och sade: Hwilken är wäl störst i himmelriket? Mark. 9: 33 f. Luk. 9: 46 f.
Der hade nyss talats om barnens frihet och om att undwika anstöt. Det förra fäste sig lärjungarne wid. Det senare inskärper Jesus desto allwarligare. Hwilken är störst? Denna fråga gjorde lärjungarne ofta. Det dröjde länge, innan de klart förstodo läran om ödmjukheten. En sådan fråga war synnerligen egnad att göra förargelse.
2 Och han kallade till sig ett barn och stälde det midt ibland dem
3 och sade: Sannerligen säger jag eder: Utan att I omwänden eder och warden såsom barnen, skolen I alls icke inkomma i himmelriket. Matt. 19: 14. 2 Kor. 14: 20.
Icke så som om barnen wore utan synd och medfödd benägenhet för det onda; utan i anseende till den wanmagt och det hjelpbehöfwande tillstånd, som barnen lätt hos sig erkänna, i anseende till deras ödmjukhet och ringa tankar om sig sjelfwa, är det som de framställas till exempel. Alls icke, icke en gång inkomma i himmelriket, således ännu mindre der få en högre plats. Grt. Ett litet barn, se kap. 2: 16, 18, 20. Ett litet barn känner ingen otro utan, tror hwad det hörer, det känner ingen högfärd. För att ingå i nådens rike genom tro på Kristus måste otron och egenrättfärdigheten och stoltheten och den egna kraften brytas, så att ett ödmjukt, böjligt och lydigt barnasinne uppstår, som Will låta lära sig, leda och wårda sig och emottaga för intet hwad det behöfwer. Derföre liknas de trogna wid barn, såsom födde af Gud, som gifwit dem trons och kärlekens och lydnadens barnasinne.
4 Hwilken som nu så ödmjukat sig som detta barn, han är den störste i himmelriket.
Detta barn; det framstälda barnet måste ju hafwa warit ett sådant ödmjukt, anspråkslöst och wälartadt barn, som kunde tjena till föresyn. Den störste. Det gifwes således grader i himmelrikets salighet. Men de bestämmas af barnasinnets ödmjukhet och enfald. Ju ringare och mindre alltså en menniska är i sina egna ögon, desto större blifwer han i Guds rike genom nåden. Ju mera den gamla menniskan dödas, desto mer befrämjas den nya menniskans tillwäxt i Kristus Jesus.
5 Och hwilken som mottager ett enda sådant barn i mitt namn, han mottager mig. Matt. 10: 42.
Här wisas den gudomliga omsorgen för enskilda själar. I mitt namn, för min skull, derföre att det tror på mig.
6 Men hwilken som förför en enda af dessa små, som tro på mig, honom är det bättre, att en qwarnsten hänges wid hans hals och han sänkes ned i hafwets djup. Mark. 9: 42. Luk. 17: 1 f.
Förför, retar till synd, ware sig med ord eller gerning; egentligen lägger en stötesten i wägen. Det sättes i motsats till mottaga. Qwarnsten, egentligen ”åsneqwarnsten”, en stor sten hörande till en af åsnor dragen qwarn. Den war betydligt större än handqwarnstenen. Alltså: Hwilken som med onda ord eller exempel lägger stötestenar för, om det ock wore blott en enda af de små, som tro på Jesus, honom wore det bättre, att en tung qwarnsten bundes wid hans hals, o. s. w. Bättre: ty det wore för honom att dö den hastigaste död, på det han icke måtte råka i så mycket swårare fördömelse.
7 We werlden för förförelsernas skull! Ty förförelserna måste komma; dock we den menniska, genom hwilken förförelsen kommer! 2 Kor. 11: 19.
Hwad dömer Gud om förförelserna? We; ett dubbelt We, först öfwer werlden, som förföres, och ännu mer öfwer den menniskan, som stiftar förförelse. Måste komma, för den myckna otrons och deraf följande förwändhetens skull.
8 Men om din hand eller din fot är dig till förförelse, så hugg honom af och kasta honom från dig. Det är dig bättre att ingå i lifwet lytt eller halt, än att hafwa twå händer eller twå fötter och kastas i den ewiga elden. Matt. 5: 30. Mark. 9: 43 f. Kol. 3: 5.
9 Och om ditt öga är dig till förförelse, så rif det ut och kasta det från dig. Det är dig bättre att ingå i
_078.jpg&oldid=347368){kind=link}