| Förförelse. | Mattei Evangelium. | Kap. 18. | 75 |
lifwet enögd, än att hafwa twå ögon och kastas till eldens helwete.
Är dig till förförelse,' och just dermed gifwer anledning till förförelse för medmenniskor. Se kap. 5: 29, 30. Här betyda de orden hand, fot och öga sådana menniskan som för ett samhälle synas lika nödwändiga, som hand, fot och öga äro nödwändiga för kroppen. De som förföra andra till synd eller gifwa ondt exempel eller utströ otrons och willfarelsens gift, böra straffas och göras oskadliga, åtminstone från kyrkans kropp afskiljas, äfwen om de äro de allra wigtigare personer.
10 Sen till, att I icke förakten någon enda af dessa små; ty jag säger eder, att deras änglar i himmelen se alltid min Faders ansigte, som är i himmelen. Ps. 34: 8.
Förakta är att tänka likgiltigt om någon. Att t. ex. tala eller göra något förföriskt i barnens närwaro, likasom betydde det ingenting, hwad barnen få se och höra, det är att förakta dem. De äro högt aktade af Gud. De stå med ett särskildt företräde under änglawården. Deras änglar se alltid den himmelska Fadrens ansigte, för att på minsta wink skynda till deras förswar. Änglarne, som på den yttersta dagen skola församla utaf Jesu rike alla förargelser, alla som äro till anstöt eller förförelse (Matt. 13: 41), så wisst ofta särskilda befallningar att utföra straffdomar mot dem, som förföra och förakta de små. Denna wård kommer nu alla dem till godo, som äro Guds barn, hafwa barnasinne och således betrakta sig såsom små i sina egna ögon. Man grunden till den store faderswården och änglawården ligger icke i någon barnens oskuld, utan i Jesu återlösning. Derföre säger Jesus med eftertryck de se alltid min Faders ansigte. Derpå beror ock ordet ty i följande vers.
11 Ty Menniskosonen har kommit för att frälsa det förtappade. Luk. 19: 10.
Det förtappade eller förlorade, hela det fallna menniskoslägtet, barnen deri inbegripna. Å ena sidan framställas barnen såsom mönster, v. 3, å andra sidan såsom i sig sjelfwa förlorade, frälsningsbehöfwande, genom Jesus frälsta, för honom och hans Fader kära.
12 Hwad synes eder? Om en man har hundra får, och ett af dem farit wilse, öfwergifwer han icke de nio och nittio på bergen och går bort och söker efter det som far wilse? Luk. 15: 4 f.
13 Och händer det så, att han finner det, sannerligen säger jag eder: Han glädes mer öfwer detta än öfwer de nio och nittio, som icke foro wilse.
14 Så är ock icke eder himmelske Faders wilja, att en enda af dessa små skall förtappas.
15 Men om din broder syndar mot dig, så gå och tillrättawisa honom mellan dig och honom allena. Om han hör dig, så har du wunnit din broder. 3 Mos. 19: 17. Luk. 17: 3. Gal. 6: 1. Jak. 5: 19 f.
Din broder, den som på Jesu räkning har samma himmelska Fader, som du; syndar, begår något som kunde förarga dig; så gå, efter Jesu exempel, v. 11, 12; tillrättawisa honom för hans förbrytelse. Wunnit, återwunnit för dig, för Gud och för det ewiga lifwet; i detta afseende skola wi wara mycket winningslystna. Förut har Jesus talat om sin kärlek till menniskorna, både små och stora, och huru han söker de wilseförda. Häraf skall hwar och en, som tror på honom, lära att hafwa en öm omtanke om sin nästas andeliga wälfärd. Felar din broder emot dig, så förehåll honom det i enlighet med den kristliga kärlekens ömhet, mildhet och allwar. Du får ej tiga och hysa agg emot honom. Ännu mindre får du tala illa om honom inför andra.
16 Men om han icke hör dig, så tag med dig ännu en eller twå, på det att hwar sak må bestämmas efter twå eller tre wittnens utsago. 5 Mos. 19: 15. Joh. 8: 17. 2 Kor. 13: 1. Ebr. 10: 28.
Detta är det första steget, som måste tagas i sann kyrkotukt. Offentlig anstöt måste offentligen beifras. Men Kristi kärlekslag bjuder, att början sker med den minska offentlighet, som är möjlig, eller med ett eller twå wittnens tillkallande, då enskild warning icke hjelper.
17 Men hör han dem icke, så säg det till församlingen. Hör han icke heller församlingen, wå ware han för dig såsom hedningen och publikanen. Rom. 16: 17. 2 Kor. 5: 9. 2 Tess. 3: 14. 2 Joh. v. 10.
Detta är en strängare grad af kyrkotukt, som måste anwändas, der den förra och lindrigare icke welat hjelpa. Första ändamålet dermed är att hålla församlingen fredad från faran af sådana medlemmar, som äro till offentlig anslöt. Ty denna kyrkotukt måste anwändas mot ”bröder”, som uppenbart synda, således mot dem, som wilja hafwa del i församlingens förmåner, utan att wörda församlingens höga rättigheter. Fortfar en sådan broder, äfwen efter denna offentliga bestraffningsförmaning, med sin ohörsamhet, så skall han förklaras utan del i församlingens af honom missbrukade förmåner; ty han skall då hållas såsom en hedning, eller såsom en uppenbart syndande, ej botfärdig, publikan, d. ä. hans umgänge skall undwikas af dem, som ej wilja göra sig delaktiga i andras synder. Hos Judarna kunde en församling bildas af tio män. På den tiden, när Jesus talade dessa orden, kunde med församlingen icke menas detsamma som efter pingstdagen, efter hwilken först Kristi egentliga församling stiftades. Men dessa Jesu ord om kyrkotukten gälla dock såsom grundlag i hans kyrka och för hwarje rätt ordnad kyrkoförfattning. Ty så hafwa apoftlarne sedermera tillämpat dem.
_079.jpg&oldid=347371){kind=link}