| 78 | Barnen wälsignas. | Mattei Evangelium. | Kap. 19. |
Detta sade de, sedan fariseerna woro borta. Mark. 10: 10. Förhåller sig mannens sak så, att äktenskapet är oupplösligt, och han måste dragas med en hustru, ehwad obehag hon ock må medföra, då [et]c.
11 Men han sade till dem: Icke alla fatta detta ord, utan de, åt hwilka det blifwit gifwet. 2 Kor. 7: 7 f.
Detta ordet, nemligen om att lefwa ogift och ändå behålla sig kysk och obesmittad. Gifwet såsom en särskild nådegåfwa af Herren.
12 Ty det finnes snöpingar, som äro så födde från moderlifwet, och det finnes snöpingar, som af menniskor blifwit snöpte, och det finnes snöpingar, som hafwa snöpt sig sjelfwa för himmelrikets skull. Den som kan fatta det, han fatte det.
Snöpingar, d. ä. frie från könsbegär. Somliga äro så födde, somliga män stympas af menniskor, såsom det brukas med dem, som beredas till hoftjenare i österlanden o. s. w. Somliga qwäfwa och döda detta begär för himmelrikets skull, nemligen icke för att dermed förwärfwa himmelriket, utan för att kunna werksammare bidraga till att utbreda det och åt detta arbete egna odeladt hjerta, odelade krafter och odelad tid. Den, som kan göra detta, den som kan fatta och taga och förblifwa uti denna försakelse, såsom en gåfwa af Gud, må göra det, då det sker i kyskhet: eljest är äktenskapet bättre. 2 Kor. 7: 33, 35. ”Det tredje slags snöpandet måste wara andeligt, nemligen en sjelfwillig kyskhet, eljest wore det ett med det andra, som lekamligt är.” L.
13 Då framburos barn till honom, att han skulle lägga händerna på dem och bedja, men lärjungarne näpste dem. Mark. 10: 13 f. Luk. 18: 15 f.
Nemligen späda barn, se Luk. 18: 15, der ordet betyder späda barn, som näras wid bröstet och bäras på armarna, se Mark. 9: 13. De som framburo barnen wisade tro på Jesus så till wida, att de trodde att hans händer och bön skulle göra barnen delaktiga af wälsignelse från Gud. Händernas påläggande, då man wille wälsigna, war af ålder wanligt, se 1 Mos. 48: 14, 15, och Jesus brukade lägga händerna på de sjuka, då han gjorde dem helbregda. Lärjungarne näpste dem, som framburo barnen, och dessa woro wäl barnens föräldrar. Lärjungarne tyckte, att deras mästare blef allt för mycket beswärad och öfwerlupen, och tänkte måhända äfwen, att de små barnen, som ännu icke hade besinning, icke heller kunde hafwa nytta deraf, att Jesus lade händerna på dem o. s. w. Det är detta inkast, som en del okunnigt folk ännu göra, då de säga, att man icke bör underwisa barn i Guds ord och lära dem bedja, innan deras förstånd kan rätt fatta det, m. m. De besinna icke, att Herren skapar af det, som intet är, att han lätt kan nedlägga ett andeligt lifsfrö i den späda själen, som ännu icke wet något derom, likaså lätt, som han kan gifwa lekamligt lif, innan barnet wet något derom, och uppwäcka en död, som ännu icke kan se på honom och tro på honom. Befallningen är klar: Låten barnen komma till mig!
14 Men Jesus sade: Låten barnen wara och förmenen dem icke att komma till mig; ty sådana hörer himmelriket till. Matt. 18: 3.
Likasom Jesus förut förswarat äktenskapets rättigheter, så förswarar han här barnens. Låten barnen wara, lemnen dem i frid och hindren dem icke. Här är uttryckligen sagdt, att himmelriket tillhörer barnen, så wäl som de äldre, och att de äldre måste blifwa såsom barn, för att blifwa rätte medlemmar i Guds rike.
15 Och när han hade lagt händerna på dem, gick han derifrån.
Handpåläggningen war icke ett blott yttre bruk utan inre wälsignelse, åtminstone när Jesus och hans apostlar anwände det sättet. Med Jesu handpåläggning meddelade sig således en lifskraft af honom till barnen. Men detta förutsätter, att barnen måste kunna emottaga den kraften och wälsignelsen. Hwad hindrar då, att de äfwen kunna mottaga döpelsens wälsignelserika förmåner?
Efter denna berättelse om barnen, följer nu om en man, som hade inwecklade förståndsförmögenheter, utan att han mer än barnen af sig sjelf förstod Jesu rikes natur. Ofta äro barnen öppnare för mottagandet af andelig kunskap än äldre förståndsmenniskor.
16 Och se, en gick fram och sade till honom: Gode Mästare, hwad godt skall jag göra, att jag må få ewigt lif? Mark. 10: 17 f. Luk. 18: 18 f.
17 Då sade han till honom: Hwarföre kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena. Men will du ingå i lifwet, så håll budorden. Hwilka? sade han.
Dels hade mannen ett förwänd föreställning om det goda, dels en orätt tänke om Jesu person. Detta wille Jesus med sin fråga gifwa honom att betänka. Han höll Jesus för att wara en högt begåfwad menniska, en särdeles utrustad mästare eller lärare, men icke för att wara Guds enfödde Son tillika. Huru kunde han då kalla Jesus god? Han menade, att det goda icke helt och hållet saknades honom sjelf, men att det behöfde en tillökning. Detta trodde han kunde genom utwertes lärdom winnas. Men att kraften dertill blott winnes genom hjertats förändring i en ny födelse, det war honom fördoldt; trons wäg till lifwet war honom förborgad, ty han frågade blott: hwad godt skall jag göra? Men blef frågan om hwad som är att göra, så stod det i Guds lag. Nu är gerningarnes eller lagsrättfärdighetens wäg till salighet för den i synd fallna menniskan omöjlig. För att lära den unge mannen inse detta och föra honom till sjelfkännedom, måste Jesus påminna honom om budorden.
_082.jpg&oldid=347380){kind=link}