| 80 | Arbetarne i wingården. | Mattei Evangelium. | Kap. 20. |
20 Kapitlet.
Liknelsen om arbetarne i wingården. Jesus förkunnar sitt lidande, tillrättawisar Sebedei söner och gifwer twå blinde deras syn.Ty himmelriket ar likt en husbonde, som gick ut bittida om morgonen för att lega sig arbetare för sin wingård.
Ty: med detta ord wisas det nära sammanhanget af detta kapitel med slutet af det föregående. Der hade Petri fråga fått ett swar, som utmärkte apostlarnes höga förmåner och företräden. Men i Petri fråga röjde sig ock spår till egenrättfärdighet och tankar på egen förtjenst. Dessa tankar måste i grunden nedslås. Det sker genom denna liknelse om arbetarne i wingården. Guds wingård är hans kyrka. Arbetarne äro i synnerhet lärarne, men också andra kristna, ty hwar och en, som tillhör Kristi kyrka, är kallad till något wisst arbete i wingården, och arbetet der är af många slag. Hwar och en har sitt kall, och för alla gäller den befallningen: allt det I gören med ord eller gerning, det gören allt i Herren Jesu namn. Det ordet lega har afseende på den nådelön, som Herren lofwar, v. 4, 7, men hör egentligen mera till sjelfwa liknelsen. Dock är att märka, att alltid, då Herren kallar menniskan till att ingå i nådens rike, så äro nådelöften med kallelsen förenade, se Matt. 19: 21. Man så snart hos menniskan det rätta barnasinnet är inplantadt af Herrens ande, så är det Kristi kärlek som twingar själen, och icke den lofwade nådelönen. På arbetet följer lön efter arbetets beskaffenhet. Men det är helt och hållet en nådelön. Arbetarne i wingården äro wäl i synnerhet först apostlarne, sedan alla ordets tjenare i församlingen, men ock alla troende menniskor i allmänhet, som hwar och en har fått sin sig anwisade arbetsplats och werksamhetsuppgift. Bittida om morgonen war t. ex. då apostlarne kallades, wid början af Jesu läroembete. Bittida om morgonen är ock, då en menniska kallas tidigt i ungdomen och antager kallelsen till arbete i Jesu wingård o. s. w.
2 Och när han hade kommit öfwerens med arbetarne om en penning[1] för dagen, sände han dem till sin wingård.
Liknelsen i denna del är således hemtad af den wanliga dagspenningen, hwarför då för tiden en legd arbetare åtog sig ett dagsarbete.
3 Och när han gick ut wid tredje timmen,[2] såg han andra stående fåfänge på torget
4 och sade till dem: Gån ock I uti wingården, och hwad skäligt är skall jag gifwa eder.
5 Och de gingo. Och när han åter gick ut wid sjette och wid nionde timmen, gjorde han sammalunda.
6 Och när han gick ut wid elfte timmen, fann han några andra stående fåfänge, och han sade till dem: Hwarföre stån I här hela dagen fåfänge?
7 De sade till honom: Emedan ingen har legt oss. Då sade han till dem: Gån ock I uti wingården, och hwad skäligt är skolen I få.
Emedan ingen har legt oss. De hade således wäntat på arbete eller att någon skulle lega dem. Detta syftar utan twifwel på det bruket i wissa städer, att på torgen samlade sig arbetssökande, som stodo tillreds, ifall någon kom, som behöfde deras tjenst och legde dem för dagen.
8 Och när det hade blifwit afton, sade wingårdsherren till sin förwaltare: Kalla fram arbetarne och gif dem deras lön, begynnande med de siste intill de förste.
9 Och de som hade kommit wid elfte timmen gingo fram och fingo hwar och en sin penning.
10 Men när de förste kommo, menade de, att de skulle få mer, och fingo äfwen de hwar sin penning.
11 Men när de hade fått den, knorrade de mot husbonden
12 och sade: Dessa sista hafwa arbetat en enda timme, och du har gjort dem lika med oss, som hafwa burit dagens tunga och hetta.
Hettan, egentligen den brännande winden. Med den från öknen kommande heta östanwinden jemföres den största mödan wid arbetet under den hetaste delen af dagen, en möda, som de undgått, hwilka först började arbetet på de senare timmarna. Den dagspenning, som war åt dessa lofwad, blef icke minskad, och de hade således ingen rätt att knota. Men just i detta knot uppenbarar sig orsaken, hwarföre de icke fingo mera. De wisa afund mot sina medarbetare samt oförnöjsamhet och en wiss trotsighet emot husfadren. De wilja sjelfwe wärdera sitt arbete och tro sig hafwa förtjent mera än de fingo. Detta wisar tydligt, att med aftonen icke menas dödsdagen, eller den yttersta domen, och att med dagspenningen icke menas den ewiga saligheten; ty ingen som får ingå i himmelen kan knota, utan de erkänna med ödmjukhet sin owärdighet. Kap. 25: 37, 39. Men här i nådetiden händer ofta, att äfwen sanna kristna känna en inre otålighet eller till och med ådagalägga ett knotande sinne, då de se, att andra trogna få åtnjuta företräden framför dem, t. ex. om en äldre redlig lärare ser en yngre trogen lärare rikt begåfwad och krönt med mera framgång i arbetet och med mera synbar wälsignelse, eller då en äldre kristen, som ett lång tid arbetat under lagen, ser en själ, som nyligen blifwit wäckt, komma snart till evangelii frihet, frid
- ↑ I urskriften: denar. Se Matt. 18: 28.
- ↑ D. ä. kl. 9 på morgonen. Dagen börjar efter Judarnes beräkning kl. 6 på morgonen.
_084.jpg&oldid=347386){kind=link}