| 86 | Bröllopskläderna. | Mattei Evangelium. | Kap. 21, 22. |
ofwanifrån, i domstillkommelsen, oförmodadt faller, honom skall han slå i stycken.
45 Och när öfwerstepresterna och fariseerna hörde hans liknelser, förstodo de, att han talade om dem.
46 Och de sökte att gripa honom, men de räddes för folket, ty de höllo honom för en profet.
Menniskofruktan, men icke gudsfruktan! Fastän de hos Jesus sågo Guds kraft, fruktade de dock icke honom, men de fruktade för folket!
22 Kapitlet.
Jesus framställer liknelsen om bröllopskläderna, lärer om skattepenningen, om uppståndelsen, om det stora budet i lagen och om sin härkomst såsom den utlofwade Messias.Och Jesus swarade och talade åter till dem i liknelser, sägande:
Swarade, d. ä. fortfor att tala till ytterligare beswarande af de frågor, som dels i det föregående kapitlet blifwit gjorda, dels i det förborgade ännu gjordes.
2 Himmelriket är likt en konung, som gjorde bröllop åt sin son Es. 25: 6. Luk. 14: 16 f. Upp. 19: 7, 9.
Denna liknelse står i omedelbart sammanhang med det föregående och är wänd emot Judarnes wägran att lyda kallelsen och ingå i wingården, kap. 21: 28, 32, samt lyda wingårdsherrens tjenare och hans egen son, v. 33, 41. Himmelriket på jorden är en nådeanstalt, genom hwilken Gud, den himmelska konungen, tillreder Bröllop åt sin son, som är Messias. Bruden är församlingen, som födes, uppfostras och beredes här i nådens rike, se Upp. 19: 7–9. Äfwen denna liknelse war för Judafolket bekant af gamla testamentet, och dess betydelse förstådd. Ingen kan blifwa en medlem af brudförsamlingen, utan att först blifwa en gäst, som lyder kallelsen och kommer.
3 och sände ut sina tjenare för att kalla dem som woro bjudna till bröllopet; och de wille icke komma.
4 Åter sände han ut andra tjenare och sade: Sägen dem som äro bjudna: se, jag har tillredt min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slagtade, och allt är redo; kommen till bröllopet. Ords. 9: 2 f.
Dem som äro bjudna: i första rummet Judarne, som fått den första bjudningen eller kallelsen genom nådeförbundet med Abraham. Den fortsattes sedan allt intill Kristus. Den skedde genom Kristus sjelf och widare genom hans apostlar. Bröllopsmåltiden är en middagsmåltid. Middagsmåltiden är i österlandet ej så betydande som afton- eller nattwardsmåltiden. Hela Kristi kyrkas tid är en förberedande middagsmåltid för den sista nattwardsmåltiden, som är Lammets bröllop. Inbjudningen sker förnyade gånger. Allt ar redo genom Jesu försoningsdöd. Endast de, som antagit kallelsen till bröllopsmiddagsmåltiden på jorden, äro redo att kunna ingå till bröllopsnattwardsmåltiden i himmelen. Till bröllopsmåltiden höra alla de nådens håfwor, som finnas i Kristus och hans kyrka, hwilken är beredelseanstalten till det fullkomliga himmelska bröllopet. Allt, som hörer till detta bröllop, är redan tillredt, rättfärdighet, lif och salighet äro af Kristus förwärfwade, och menniskan behöfwer icke att sjelf draga någon försorg om dessa håfwors förwärfwande; de äro tillreds. Kom och tag emot! Så bjuda desse andre tjenare, nemligen apostlarne och ordets förkunnare i det nya testamentet. Dessa hänwisa till den korsfäste och uppståndne frälsaren och säga: allt är redo! kommen till bröllopet! Så snart en själ emottager denna bjudning och kommer, så inträder hon uti en innerlig förening med honom. Han håller nattward med henne, och hon med honom. Han är själens brudgum, och han är tillika sjelf själens högska spis, så att hon får äta och dricka af honom sjelf, och lefwa med honom såsom af ett andeligt himmelsbröd, likasom Israeliterna i öknen fingo manna från himmelen och hade fått påskalammet till resekost, då de gingo utur Egypten. De själar, som lyda kallelsen till Lammets bröllop, få honom sjelf både till brudgum och till påskalam, som blifwer deras beständiga näring på wandringen till himmelen, der det bröllop fulländas, som här i tiden börjas.
5 Men de aktade det icke, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.
De aktade det icke, wårdade sig icke derom, i oförstånd och motstånd.
6 Och de öfriga togo fatt på hans tjenare, misshandlade och dödade dem.
Jordagods och köpenskap beteckna alla de jordiska hinder, genom hwilka så många låta afhålla sig från himmelriket. Judarne förföljde och dödade somliga af Herrens tjenare, som kallade dem, och på samma sätt hafwa andra folk gjort i alla tider.
7 Men när konungen hörde det, wardt han wred och sände sina härar och förgjorde dessa dråpare och brände upp deras stad.
Så skedde wid Jerusalems förstöring. Då sände Gud Romarne såsom sina härar. De förgjorde dessa dråpare, Judarna, som dräpit många af Guds tjenare, profeterna, i det gamla testamentet, korsfäst Guds Son och hädat och allt intill blodig död förföljt hans profeter. Deras stad Jerusalem blef på det förfärligaste sätt uppbränd af de romerska härarne.
8 Sedan sade han till sina tjenare: Bröllopet är tillredt, men de bjudna woro icke wärdiga.
9 Gån derföre ut på wägskälen och kallen till bröllopet alla som I finnen.
Wägskälen, som föra till åtskilliga werldstrakter, således de wägar, på hwilka evangelium föres till hedningarne.
_090.jpg&oldid=347399){kind=link}