| 88 | Skattepenningen. | Mattei Evangelium. | Kap. 22. |
statsbrott, för hwilket de närwarande herodianerna skulle wittna mot honom.
18 Men Jesus, som märkte deras ondska, sade: Hwarföre fresten I mig, I skrymtare?
19 Låten mig se skattepenningen. Och de räckte honom en penning.[1]
Denna penning utgjorde den wanliga mantalsskatten och hade kejsarens prägel.
20 Och han sade till dem: Hwilkens bild och öfwerskrift är detta?
21 De sade till honom: Kejsarens. Då sade han till dem: Gifwen då kejsaren det kejsaren tillhörer och Gud det Gud tillhörer. Rom. 13: 7.
Judarne stodo derpå, att Gud war deras rättmätige öfwerherre. Rätt så. Men genom folkets affall från Gud hade de, sig till en straffdom, kommit under främmande folks werldsliga öfwerwälde. Denna tiden war romerska kejsaren deras öfwerherre. Bewiset derför hade de i handen med det i Judalandet gällande och gångbara myntet, som bar kejsarens bild och öfwerskrift. De woro således i borgerligt hänseende förpligtade att gifwa kejsaren hwad honom tillhörde, den skatt som wederborde. Detta skalle för ingen del hindras deraf, att de borde gifwa Gud det Gud tillhörde, ware sig särskildt tempelskatten, den skatt, som plägade erläggas till Guds tempel, eller i allmänhet sitt hjerta, sin lydnad, sin andeliga tjenst. Den andeliga friheten upphäfwes således icke genom underdånighet under öfwerheten eller genom åtlydnad för den menskliga ordningen. Ty det fjerde budet står icke i någon strid med det första. Gälde detta för Judarna, som hade en helt och hållet hednisk öfwerhet, att de skulle troget lyda den i de stycken, der den hade att befalla; så måste det ännu mer gälla för oss, som stå under en kristlig öfwerhet och kristliga lagar. En god kristen är den bäste medborgare. Den menniskan, som har Guds bild eller beläte hos sig upprättadt och således söker att lefwa till Guds ära, missaktar icke den werldsliga regentens bild, han må heta kejsare eller konung, eller hwilket furstenamn som helst. Olydnad och trots mot öfwerheten kan endast den wisa och råda till, som icke fruktar Gud, utan åtskiljer hwad Gud förenat och söker förena hwad Gud har åtskilt.
22 Och när de hörde det, förundrade de sig och öfwergåfwo honom och gingo sin wäg.
Så slående war Jesu swar för dessa skrymtare, som welat beslå honom med orden. Så snärjas de ogudaktiga i sin egen snara, Ords. 5: 22. De förundrade sig öfwer wisheten i Jesu swar. Men deras förundran förblef blott köttslig. Med harm och förlägenhet gingo de ifrån honom.
23 På den dagen kommo till honom sadduceer, som säga, att det icke gifwes någon uppståndelse, och frågade honom, Mark. 12: 18 f. Luk. 20: 27 f.
Sadduceerna woro grofwa otrosmenniskor. De stodo längre från sanningen än fariseerna, De senare förswarade läran om de dödas uppståndelse; men de hade derom mycket köttsliga föreställningar, hwilket gjorde, att denna lära desto mer blef ett föremål för sadduceernas gäckeri. Nu försökte ock sadduceerna fresta Kristus med en fråga. Otro och lättsinne höra tillsamman. Detta röjer sig i denna fråga, som handlar om äktenskapet och dess kärleksförhållande.
24 Sägande: Mästare! Moses har sagt: ”Om någon dör barnlös, skall hans broder såsom swåger taga hans hustru till äkta och uppwäcka säd åt sin broder”. 5 Mos. 25: 5.
Ett sådant äktenskap kallades levirats- eller swåger-äktenskap. Dess ändamål war att widmagthålla de enskilda judiska slägterna.
25 Nu woro hos oss sju bröder, och den förste gifte sig och dog, och emedan han icke hade någon afkomma, efterlemnade han sin hustru åt sin broder.
26 Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.
27 Men sist af alla dog ock qwinnan.
28 När nu uppståndelsen sker, hwilken af de sju skall få henne till hustru? Ty de hafwa alla haft henne.
Denna fråga wisar, huru otron äfwen alstrar blindhet i förståndet. För att understödja sin otro; att ingen uppståndelse kunde finnas, förutsatte de godtyckligt och tanklöst, att om det funnes en uppståndelse, så måste samma förhållande ega rum i det tillkommande, som i det närwarande lifwet. De försökte på detta sätt att göra läran om uppståndelsen löjlig och orimlig. På samma sätt göra otrons barn ännu i dag, de uppfinna dåraktiga spörsmål för att framställa kristendomens sanningar såsom orimliga.
29 Då swarade Jesus och sade till dem: I faren wilse, emedan I icke förstån skrifterna ej heller Guds kraft.
Läran om de dödas uppståndelse war äfwen i de gammaltestamentliga skrifterna flerstädes framhållen. Okunnighet om dessa skrifter war grunden till otrosmenniskornas fråga. De fattade denna lära, såsom alla läror, köttsligt. Såsom nu skrifterna woro af dem oförstådda och misskända, så förstodo de icke heller Guds kraft, hwad Gud förmår, att hans allmagt äfwen sträcker sig till att uppwäcka de döda.
30 Ty i uppståndelsen hwarken gifta de sig eller bortgiftas, utan de äro såsom Guds änglar i himmelen.
Såsom: Menniskorna blifwa således i uppståndelsen icke änglar, utan såsom änglar. De, som blifwa delaktige i lifwets uppståndelse, Warda såsom Guds änglar. De andra äro likasom de syndiga, från Gud affallna änglarne. I uppståndelsen blifwer det icke heller fråga om en sådan äktenskaplig förening, som utgör grundwalen för den naturliga samfundsordningen på
- ↑ I urskriften denar. Se Matt. 18: 28.
_092.jpg&oldid=347403){kind=link}