| Yttersta domen. | Mattei Evangelium. | Kap. 25, 26. | 101 |
det goda, de menat sig göra. De rättfärdige weta icke ens af det goda, som de werkligen gjort. Domaren wet det så mycket nogare, och det warder af honom erkändt och uppenbaradt.
38 Och när sågo wi dig såsom främling och herbergerade dig, eller naken och klädde dig?
39 Och när sågo wi dig sjuk eller i fängelse och kommo till dig?
Just detta swar är ett bewis, att de icke hafwa satt sitt hopp på dessa gerningar eller på egen rättfärdighet; de weta icke, att de hafwa gjort något för Herren. Blott hans förtjenst och barmhertighet är grunden till deras hopp.
40 Och Konungen skall swara och säga till dem: Sannerligen säger jag eder: Så widt I hafwen gjort det mot en enda af dessa mina minsta bröder, hafwen I gjort det mot mig. Ords. 19: 17. Ebr. 6: 10.
Så widt I hafwen gjort det mot en, om ock blott en enda af dessa mina här inför eder stående minsta, för werlden swaga, oansenliga och förbisedda, bröder, hafwen I gjort det mot mig. De trogna hafwa äfwen gjort godt emot de otrogna, enligt den allmänna kärleken. Men det goda de gjort, enligt den broderliga kärlekens lag, är dock det wigtigaste, det som hufwudsakligen kommer i fråga. Det lidande, som Jesu bröder haft, har warit hans. Den lättnad och det goda, som man bewisat dem såsom sådana, har derföre gjorts honom, emedan det skett i tron på honom, med afseende på honom och för hans skull, se Jak. 2: 13.
41 Då skall han ock säga till dem på wenstra sidan: Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den ewiga elden, som är tillredd åt djefwulen och hans änglar. Ps. 6: 9. Matt. 7: 23. Luk. 13: 27.
De trogna kallas wälsignade, v. 34, emedan de hafwa emottagit Fadrens wälsignelse genom Sonen; de otrogna kallas förbannade, emedan de hafwa skilt sig och bannlyst sig sjelfwe från himmelriket och stött ifrån sig genom otro och obotfärdighet den nåd, som blef dem tillbjuden i evangelium.
42 Ty jag war hungrig, och I gåfwen mig icke att äta; jag war törstig, och I gåfwen mig icke att dricka;
43 jag war främling, och I herbergeraden mig icke; naken, och I klädden mig icke; sjuk och i fängelse, och I besökten mig icke.
Här talas icke om otron såsom den egentliga orsaken till deras förtappelse, utan här talas om kärlekslöshetens gerningar såsom bewis på otron; de hafwa i tiden förkastat Guds Son såsom frälsare, och nu hafwa de honom såsom domare.
44 Då skola ock de swara och säga: Herre, när sågo wi dig hungrig eller törstig eller såsom främling eller naken eller sjuk eller i fängelse och tjenade dig icke?
De kunna nu icke förneka Guds Son såsom domare, då de se honom allsmägtig, men ännu hafwa de det gamla sinnelaget i behåll, de motsäga i sista stunden de ord, som de få höra af hans egen mun, de beskylla honom, att han gör dem orätt, likasom de här i tiden hafwa efter sitt egna förnuft satt sig till domare öfwer hans ord och förkastat det, om icke med orden, dock med gerningarne. I detta swar wisar sig deras hårdhet och obotfärdighet, de disputera ännu med honom, som sitter på domstolen.
45 Då skall han swara dem och säga: Sannerligen säger jag eder: Så widt I icke hafwen gjort det mot en enda af dessa minsta, hafwen I icke heller gjort det mot mig.
Dessa minsta, af eder förbisedda och ringa aktade. Jesus tillägger icke här ordet bröder. Detta är en wärdighet, som de orättfärdige icke förstå. Hwarest ingen kärlek och barmhertighet mot Herrens trogna är till sinnandes, der är icke heller någon kärlek till Gud. Fråga dig sjelf, om du älskar eller om du hatar dem, som älska Guds ord!
46 Och dessa skola gå bort till ewigt straff, men de rättfärdiga till ewigt lif. Dan. 12: 2. Joh. 5: 29.
Den fälda domen går genast i fullbordan. Pinan blifwer lika ewig, som de rättfärdiges ewinnerliga lif.
26 Kapitlet.
Jesus begjutes med smörjelse, förrådes, håller påsk, instiftar nattwarden, ängslas, beder, gripes, förhöres inför rådet, förnekas af Petrus.Och det begaf sig, att när Jesus hade lyktat alla dessa ord, sade han till sina lärjungar:
Sedan Jesus hade lyktat eller fulländat sina tal om det, som hörde till hans konungsliga embete, så öfwergår han till talet om sitt lidande, och således om det, hwarigenom han skulle fullborda sitt öfwerstepresterliga eller medlareembete.
2 I weten, att twå dagar härefter warder påsk, och Menniskosonen skall antwardas till att korsfästas. Matt. 20: 18 f. Mark. 14: 1 f. Luk. 22: 1 f.
Påsken ingick med påskalammets ätande torsdagsaftonen.
3 Då församlade sig öfwerstepresterna och de skriftlärde och folkets äldste i öfwersteprestens palats, hwilken hette Kaifas,
4 och rådslogo, att de måtte gripa Jesus med list och döda honom.
5 Men de sade: Icke under högtiden, att ett upplopp icke må warda bland folket.
Icke under högtiden, då så mycket folk
_105.jpg&oldid=347428){kind=link}