| 110 | Jesus hos Pilatus. | Mattei Evangelium. | Kap. 27. |
sammandrag. Hwar och en, som förråder sin frälsare, gör sig skyldig till denna blodsskuld, och Wittnesbördet derom fortfar i den ewiga döden.
11 Och Jesus stod inför landshöfdingen, och landshöfdingen frågade honom, sägande: Är du Judarnes konung? Och Jesus sade till honom: Du säger det. Mark. 15: 2 f. Luk. 23: 3. Joh. 18: 33, 37. 1 Tim. 6: 13.
Inför de otrogna Judarna war det den swåraste förbrytelsen, att Jesus bekänt sig wara Kristus, Guds Son. Denna bekännelse war tillrådlig inför dem till en dödsdom. Det hade derföre ock warit tillräkligt, för att sätta dödsdomen i werket, om de dertill haft rättighet. Men emedan de det icke hade, så måste de försöka anklaga Jesus för ett brott, som inför den romerska öfwerheten kunde anses göra honom skyldig till döden. Ett sådant brott war det att gifwa sig ut för en konung. Nu wille de judiske anklagarne, att det skulle uttydas så, som om Jesus welat upphäfwa sig till en werldslig konung, och således omintetgöra kejsarens wälde. Det är då den fråga, som den romerske landshöfdingen PilatuS hade att ställa på Jesus: är du Judarnes konung? Jesus bekänner att han så är, nemligen på samma grund som han är Kristus. Pilatus insåg till en del, hwad de öfwerste presterna icke wille inse, att Jesu konungadöme war icke ett sådant, som stod i strid med den kejserliga magten. Men anklagelsen hade för mycket sken af sanning, för att Pilatus skulle med sitt otrogna sinne hafwa wågat att låta saken förfalla. Hos honom kämpade samwetsöfwertygelsen om Jesu oskuld med fruktan att blottställa sig för den misstänksamme kejsar Tiberii owilja. I denna strid fick menniskofruktan öfwerhanden.
12 Och när han blef anklagad af öfwerstepresterna och de äldste, swarade han intet.
13 Då sade Pilatus till honom: Hör du icke, huru mycket de wittna mot dig?
14 Och han swarade honom icke på ett enda ord, så att landshöfdingen förundrade sig storligen.
Jesu tystnad förundrade Pilatus, så mycket mer, som anklagelsen gälde lifwet, då man annars är mån om att tala och förswara sig i det yttersta.
15 Men wid högtiden plägade landshöfdingen gifwa åt folket en fånge lös, hwilken de wille. Mark. 15: 6 f. Luk. 23: 17 f. Joh. 18: 39 f.
Genom denna plägsed sökte de romerske landshöfdingarne eller ståthållarne att ställa sig in hos folket och minska den owilja, de såsom hedningar hade emot sig hos Judarne.
16 Och de hade då en beryktad fånge, som hette Barabbas.
17 Då de nu woro församlade, sade Pilatus till dem: Hwilken wiljen I att jag skall gifwa eder lös, Barabbas, eller Jesus, som kallas Kristus?
Namnet Barabbas betyder fadrens son. Att han war ett barn af den fadren djefwulen, som är en mandråpare af begynnelsen, hade han ådagalagt genom de mordgerningar, för hwilka han war kastad i fängelse. Desto starkare är motsatsen till den oskyldige Jesus, den himmelske Fadrens Son, som sattes i walet. Men Judarne aktade icke om denna motsats. Luther säger, att ”Pilatus har welat föreslå den största mördare, på det att Judarne icke skulle kunna inlägga en befrielseförbön för honom; men de hade förr bedit djefwulen sjelf lös, än de welat hafwa Guds Son frisläppt”.
18 Ty han wisste, att de af afund hade utlemnat honom.
19 Men medan han satt på domaresätet, sände hans hustru till honom och sade: Befatta dig icke med denne rättfärdige man; ty jag har i dag i drömmen lidit mycket för hans skull.
Äfwen otrogna hade den tiden stor fruktan för oroliga drömmar. Denna Pilati hustrus dröm måste hafwa warit en mägtig skickelse af Gud, enär hon icke kunde berga sig med mindre hon gick ända fram till domstolen för att warna sin man.
20 Men öfwerstepresterna och de äldste öfwertalade folket, att de skulle begära Barabbas och förgöra Jesus.
21 Och landshöfdingen swarade och sade till dem: Hwilken af de twå wiljen I att jag skall gifwa eder lös? Och de sade: Barabbas. Ap. G. 3: 14.
I det Judarne begärde Barabbas i stället för Jesus gjorde de ett wal, hwars djupa betydelse de ingalunda anade; de walde dermed den gröfste förbrytaren i stället för den helige och rättfärdige. Barabbas hade med sina gerningar bewisat, hwars andes barn han war, såsom Jesus sagt till Judarne: I ären af den fadren djefwulen, och eder faders begär wiljen I efterkomma, Joh. 8: 44. De walde således ett barn af lögnens fader och dermed lögnen sjelf i stället för sanningen, mörkret i stället för ljuset, döden i stället för lifwet. De förkastade Guds Son och walde hellre den oheligaste än den heligaste. Här wisar sig den naturliga menniskans sinnelag; här wisar sig, huru hon wäljer, då hon skall wälja efter eget tycke och egen wilja. Här wisade det sig att menniskan icke har af naturen ett godt hjerta. Så wäljes antikrist, då han kommer, och Kristus blifwer förkastad af mängden.
22 Pilatus sade till dem: Hwad skall jag då göra med Jesus, som kallas Kristus? De sade afla: Låt honom korsfästas.
Låt honom korsfästas, således lida det skymfligaste af alla dödsstraff. Ty korsfästelsestraffet anwändes hos Romarne blott på slafwar, lönnmördare, stråtröfware och upprorsstiftare. Med
_114.jpg&oldid=347446){kind=link}