| Jesus dör. | Mattei Evangelium. | Kap. 27. | 113 |
ett sorgeflor. Rättfärdighetens sol war nedsänkt i wåra synders mörka haf, och då höljdes äfwen den skapade solen i mörker.
46 Och wid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: Eli, Eli, lama sabaktani? det är: Min Gud, min Gud, hwarföre har du öfwergifwit mig? Ps. 22: 2.
Detta utrop uttrycker höjden af Jesu lidande. I Getsemane, der den swåra lidandeskalken mottogs, kunde han ännu säga: Fader. På korset, der lidandeskalken tömdes till sista droppen, kände han sig i den förfärligaste stunden af Gud öfwergifwen. Outsägligt war detta lidande, ty det war af oändlig natur. Jesus smakade då dödens bitterhet i ett mått, som öfwerstiger all wår föreställning, och led helwetets ångest, den ewiga pina, som wi skolat lida för wåra synder, om de icke blifwit just så af honom försonade, som i sin gudamenskliga person kunde lida det oändliga och ewiga straffet, utan att för honom dertill erfordrades ewighetens oändlighet. — De flesta dragen till den både kropps- och själslidandeshistoria, som Jesus genomlefde på korset, finnas i Ps. 22, Ps. 40, Ps. 69, Ps. 88, Ps. 109.
47 Men några af dem som stodo der och hörde det sade: Han åkallar Elias.
48 Och strax lopp en af dem och tog en swamp och fylde den med ättika och satte den på ett rör och gaf honom att dricka. Joh. 19: 29 f.
Detta skedde, sedan Jesus sagt: Jag törstar. Det är swårt att säga, om de räckte Jesus ättikan i god afsigt eller om äfwen detta skedde till hån. Ty då somliga missförstodo och misstydde ordet Eli, likasom hade han åkallat profeten Elias, då han åkallade Gud, så kunde de andre misstyda ett annat ord, likasom han ropat på den wederqwickande ättiksdrycken, då Han sade Eli. Ty der fans ett annat ord, som betydde ättika, hwilket ord hade en likhet med ordet Eli.
49 Men de andra sade: Håll, låtom oss se, om Elias kommer för att hjelpa honom.
50 Åter ropade Jesus med hög röst och gaf upp andan.
51 Och se, förlåten i templet remnade i twå stycken, från ofwan och ända ned, och jorden skalf och hällebergen remnade; 2 Mos. 26: 31.
Allt detta War idel under i naturen, genom hwilka Gud lät beteckna de stora nådeting, som wunnos genom Jesu död. Förlåten war det förhänge, som åtskilde det heliga och det allraheligaste i templet. Genom denna förlåt ingick den öfwerstepresten blott en gång om året, nemligen på den stora försoningsdagen, in i det allraheligaste. Att denna förlåt, som war gjord af tjockt, starkt wirkadt siden, remnade midt itu, kunde endast ske genom ett under. Det skedde nu till ett bewis, att genom Jesu död det rätta försoningsoffret war framburet, att gamla testamentets offertjenst ej mer behöfdes, att tillträdet till det allraheligaste i himmelen ej mer är stängdt genom någon förlåt för menniskorna, utan att de numera i tron på Jesu förtjenst hafwa ett fritt tillträde till Gud. Förlåtens remnande sätter i synnerhet Lukas före Herrens död; men Matteus och Markus sätta det efter. Således hafwa båda delarne skett på en gång, i ett nu.
52 och grafwarna öppnades och många de afsomnade heligas kroppar stodo upp,
53 och de gingo ut ur sina grafwar efter hans uppståndelse och ingingo i den heliga staden och uppenbarades för många.
Så berättar Matteus den händelse, som skedde efter Jesu uppståndelse, då många de heliga gingo ur sina i klipporna uthuggna grafwar, tillsamman med förberedelserna dertill i Jesu dödsstund, då grafwarne öppnades. Båda delarne bewisade, att Jesus warit, såsom strax i sin död lefwandegjord efter anden, också Herren öfwer lefwande och döda. Hans döds- och försoningskraft meddelades då åt dessas själar, hwilkas grafwar nu öppnades. Men hans lifskraft, äfwen till deras kroppars uppwäckelse, meddelades först genom och efter Jesu uppståndelse, då alla frukterna af hans seger öfwer synd och död framträdde i dagsljuset. Att de uppenbarades eller wisade sig för många, bidrog i högsta måtto att hos andra befästa tron på Jesu döds försoning och på hans segerrika uppståndelse.
54 Men när höfwitsmannen och de som med honom höllo wakt om Jesus sågo jordbäfningen och de ting, som skedde, blefwo de högeligen förskräckte och sade: För wisso war denne Guds Son.
55 Och der woro många qwinnor, som på afstånd sågo derpå, hwilka hade följt Jesus från Galileen och tjenat honom. Luk. 8: 2.
56 Bland dessa war Maria Magdalena och Maria, Jakobs och Joses’ moder, och Sebedei söners moder.
57 Men när det hade blifwit afton, kom en rik man från Arimatea, wid namn Josef, hwilken ock hade blifwit en Jesu lärjunge. Mark. 15: 42 f. Luk. 23: 50 f. Joh. 19: 38 f.
58 Denne gick till Pilatus och begärde Jesu kropp. Då bjöd Pilatus, att kroppen skulle gifwas honom.
59 Och Josef tog hans kropp och swepte honom i en ren linneduk
60 och lade honom i sin nya graf, hwilken han hade uthuggit i hälleberget, och wältrade en stor sten för dörren till grafwen och gick derifrån. Es. 53: 9.
61 Och der woro Maria Magdalena
_117.jpg&oldid=347452){kind=link}