| 122 | Jesus utsänder apostlarne. | Marci Evangelium. | Kap. 3. |
synden och det onda, både i det andeliga och i det lekamliga.
4 Och han sade till dem: Är det lofligt att på sabbaten göra godt eller att göra ondt, att rädda lif eller att döda? Med de tego.
Jesus genomskådade dem och såg deras mordtankar emot honom. Med dessa mordtankar skulle de jemföra den wälgerning, som han nu ämnade göra, och deraf skulle de se, att icke han ohelgade sabbaten med sin welgerning, men att de ohelgade sabbaten med dråp, ty de waktade för att dräpa honom. På frågan kunde de icke swara, ty icke kunde de säga, att det war lofligt att göra godt på sabbaten, och hade de sagt, att det war loflig att göra godt, så hade de wederlagt sig sjelfwa; derföre tego de, men gåfwo icke sanningen rätt, utan förhärdade sig.
5 Och han såg omkring på dem med wrede, bedröfwad öfwer deras hjertas förhärdelse, och sade till mannen: Räck ut din hand; och han räckte ut henne, och hans hand wardt helbregda igen.
Herrens Jesu wrede war en helig ifwer och nitälskan, och med en helig wrede är alltid medömkan förenad. Hos dessa menniskor war hwarken sanningskärlek eller naturligt medlidande med den sjuke mannen. Här war hjertat blidt. Om denna helbregdagörelsens djupa betydelse såsom en träffande bild af trons upptändande hos menniskan, se Matt. 12: 9–13.
6 Och strax gingo fariseerna ut och höllo råd med Herodianerna mot honom, huru de måtte förgöra honom. Matt. 22: 16.
7 Och Jesus drog sig med sina lärjungar undan till hafwet, och med honom följde en stor mängd från Galileen och Judeen. Luk. 6: 17 f.
8 Äfwen från Jerusalem och Idumeen och från andra sidan Jordan och från trakterna omkring Tyrus och Sidon kom till honom en stor mängd, när de hade hört de stora ting, som han gjorde. Matt. 4: 25.
Idumeen eller Edoms land, söder om Judalandet, se 1 Mos. 36: 8, 9. Ännu bodde der qwarlefwor af Edoms folk. Så kommo hedningar från Tyrus, Sidon och Edom, hedningar från norr och söder och sökte Jesus. De fingo höra salighetens ord af Jesu egen mun, och då de sedan fingo höra evangelium om försoningen och frälsningen, woro många af dem kraftigt förberedde att ingå i Kristi kyrka och blifwa himmelrikets arfwingar.
9 Och han sade till sina lärjungar, att en båt skulle wara i beredskap åt honom för folkets skull, att de icke skulle tränga honom;
10 ty han botade många, så att alla som hade plågor föllo öfwer honom, att de måtte få röra wid honom.
Jesus undandrog sig icke ifrån att hjelpa och helbregdagöra de kranka; de blefwo säkert helbregdagjorde, så många som sökte honom; men han drog sig afsides i en båt, för att icke hindras af trängseln; han wille, att hela hopen skulle kunna höra hans tal.
11 Och när de orene andarne sågo honom, föllo de ned för honom och ropade, sägande: Du är Guds Son.
Nemligen de orene andar, som woro i de besatta menniskorna, gjorde att dessa föllo ned för honom och ropade, o. s. w.
12 Och han tillsade dem strängligen, att de icke skulle röja honom. Mark. 1: 25.
Se kap. 1: 25. Jesus will icke hafwa wittnesbörd af en oren ande, icke heller will han hafwa en oren menniskoande till evangelii predikare. Den, som är oren, och icke genom Jesu nåd will blifwa ren, skall icke öppna munnen till förkunnade af hans ord eller bekänna honom inför menniskorna.
13 Och han steg upp på berget och kallade till sig dem han sjelf wille; och de kommo till honom. Matt. 10: 1 f. Mark. 6: 7. Luk. 6: 12 f.
Af den stora mängden kallade han några att blifwa hans lärjungar, se Joh. 15: 16, 19.
14 Och han förordnade tolf, att de skulle wara med honom, och att han skulle utsända dem till att predika
15 och hafwa magt att bota sjukdomar och utdrifwa onde andar:
Jemte den apostoliska fullmagten fingo de såsom insegel derpå äfwen magt att göra dessa underwerk. Märkom, att underwerken icke hade till ändamål att tillfredställa någons nyfikenhet eller befrämja någons werldsliga afsigher, utan blott att utöfwa den största barmhertigheten emot lidande medmenniskor och att uppenbara Messias’ härlighet.
16 Simon, hwilken han gaf tillnamnet Petrus, Joh. 1: 42.
17 och Jakob, Sebedei son, och Johannes, Jakobs broder, hwilka han gaf tillnamnet Boanerges, det är ”tordöns söner”,
Boanerges, på ebreiska Bne Regesch, tordöns söner, war ett tillnamn, hwarmed Jesus wisade, huru mägtigt de af Herrans Ande skulle utrustas till sitt embete, såsom han kallade Simon med det tillnamnet Petrus. Härtill hörde äfwen det naturliga anlaget, såsom det käril, hwaruti nådens gåfor skulle utgjutas, se Luk. 9: 54.
18 och Andreas och Filippus och Bartolomeus och Matteus och Tomas och Jakob, Alfei son, och Taddeus och Simon Kananiten,
Se Matt. 10: 3.
_126.jpg&oldid=347466){kind=link}