| Jesus botar en stum besatt. | Marci Evangelium. | Kap. 9. | 135 |
12 Men han swarade och sade till dem: Elias kommer wisserligen först och återupprättar allt. Och huru är det skrifwet om Menniskosonen? Jo, att han skall lida mycket och för intet aktas. Es. 53: 3. Dan. 9: 26. Ps. 22: 7.
Återupprättar allt, d. w. s. att han genom bättringens predikande och döpelse bereder wäg för Herren Jesus hos alla dem, som anammade denna predikan. De fariseiska fördomarne och falska skriftförklaringarne och menniskobuden måste blifwa undanröjda.
13 Men jag säger eder: Äfwen Elias har kommit, och de gjorde med honom allt hwad de wille, såsom det är skrifwet om honom. Matt. 11: 14. Luk. 1: 17.
Jesus förklarade för dem, att både detta om Johannes och det, att Menniskosonen måste mycket lida, war i skriften förutsagdt. De obotfärdige förkastade först Johannes döparen och sedan Kristus sjelf, se Matt. 17: 11, 12.
14 Och när han kom till sina lärjungar, såg han mycket folk omkring dem och skriftlärde, som twistade med dem.
Dessa woro de öfriga lärjungarne, som icke warit med honom på berget. De skriftlärde trodde sig nu kunna bewisa för dem, att Jesus icke hade någon rätt undergörande magt, eftersom de icke kunde befria den olycklige besatte, v. 17, 18.
15 Och så snart allt folket fick se honom, wordo de häpna och lupo till och helsade honom.
Denna häpnad kom wäl deraf, att något af härlighetens majestät ännu wisade sig hos Jesus, men denna härlighet war icke förskräckande, efter de lupo till och helsade honom, såsom hos Moses, då han kom ned af berget, 2 Mos. 34: 29, 30.
16 Och han frågade de skriftlärde: Hwarom twisten I med dem?
17 Och en ur folkhopen swarade och sade: Mästare, jag har fört till dig min son, som har en stum ande. Matt. 17: 14 f. Luk. 9: 37 f.
En stum ande, war en ond ande, som gjorde den unga menniskan stum. Matt. 17: 15.
18 Och så ofta han griper honom, rycker han honom, och han tuggar fradga och gnisslar med tänderna och förtwinar; och jag sade till dina lärjungar, att de skulle utdrifwa honom, och de förmådde icke.
19 Då swarade han dem och sade: O du otrogna slägte! Huru länge skall jag då wara hos eder? Huru länge skall jag då fördraga eder? Fören honom till mig.
Detta swar gälde äfwen lärjungarne, se Matt. 17: 17.
20 Och de förde honom till honom; och då han fick se honom, strax slet anden honom, och han föll ned på jorden och wältrade sig och tuggade fradga. Mark. 1: 26.
21 Och han frågade hans fader: Huru länge är det som det har warit så med honom? Då sade han: Från barndomen;
22 och han har ofta kastat honom både i eld och i watten för att förgöra honom; men om du kan göra något, så warkunna dig öfwer oss och hjelp oss.
Den olycklige fadren talar tweksamt och med klen tro om Jesu magt att hjelpa, emedan lärjungarne icke kunnat hjelpa, men han beder om hjelp, och denna bön är grundad på tron, fastän hans tro är swag. Märk: att den onde anden icke hade haft magt att döda den besatte. Jemför Job 2: 6.
23 Då sade Jesus till honom: ”Om du kan” — allt kan ske för den som tror. Luk. 17: 6.
Om trons stora magt, se Matt. 17: 20.
24 Och strax ropade piltens fader under tårar och sade: Jag tror; hjelp min otro.
Hjelp min otro! befria mig derifrån. Detta exempel är ganska tröstande för alla nådehungriga själar, som gerna wilja tro och frukta för sin otro. De blifwa hulpna, då de anropa Jesus på detta sätt, likawisst som denne man blef bönhörd.
25 Och när Jesus såg, att folk lopp till, näpste han den orene anden och sade till honom: Du stumme och döfwe ande, jag bjuder dig: Gå ut från honom och gå icke mer in i honom.
Den orene anden kallas stum och döf emedan han beröfwade denna menniskan förmågan att höra och tala. Han blef befald att gå ut och icke mer återwända. Skall wår förlossning från Satans magt blifwa fullständig, så är det nödwändigt, att wi både blifwa frigjorde genom Jesu nåd och att wi sedan blifwa af honom dagligen bewarade och behållne i en rätt tro intill änden.
26 Då ropade han och slet honom häftigt och gick ut, och han wardt såsom en död, så att mängden sade, att han war död.
Detta tillstadde Jesus till en pröfning för i fadrens tro, på det den måtte wäxa och werka en större wälgerning än sonens helbregdagörelse.
27 Men Jesus tog honom wid handen och uppreste honom, och han stod upp.
28 Och när han hade kommit in i ett hus, frågade hans lärjungar honom
_139.jpg&oldid=347491){kind=link}