| 142 | Skattepenningen. | Marci Evangelium. | Kap. 12. |
han sade liknelsen om dem; och de öfwergåfwo honom och gingo sin wäg.
13 Och de sände till honom några af fariseerna och Herodianerna, att de skulle fånga honom med ord. Matt. 22: 15 f. Luk. 20: 20 f.
14 Och då de kommo, sade de till honom: Mästare, wi weta, att du är sannfärdig och sköter om ingen, ty du ser icke till menniskors person, utan lärer Guds wäg rätt. Är det lofligt att gifwa kejsaren skatt eller icke? Skola wi gifwa eller icke gifwa?
15 Men han förstod deras skrymteri och sade till dem: Hwarföre fresten I mig? Tagen hit en penning, att jag må se honom.
16 Och de togo fram en sådan, och han sade till dem: Hwilkens bild och öfwerskrift är detta? Och de sade till honom: Kejsarens.
17 Då swarade Jesus och sade till dem: Gifwen kejsaren det kejsaren tillhörer och Gud det Gud tillhörer. Och de förundrade sig öfwer honom. Rom. 13: 7.
Se Matt. 22: 15–22.
18 Och till honom kommo sadduceer, de som säga, att det icke gifwes någon uppståndelse, och frågade honom, sägande: Matt. 22: 23 f. Luk. 20: 27 f.
19 Mästare! Moses har skrifwit åt oss: ”Om någons broder dör och efterlemnar hustru, men icke lemnar barn efter sig, då skall hans broder taga hans hustru och uppwäcke säd åt sin broder”. 5 Mos. 25: 5.
20 Det war sju bröder; och den förste tog sig hustru och lemnade wid sin död ingen säd efter sig.
21 Och den andre tog henne och dog, och icke heller han lemnade säd efter sig, och den tredje sammaledes.
22 Och de sju togo henne och lemnade ingen säd efter sig. Sist af alla dog ock qwinnan.
23 När de nu i uppståndelsen hafwa uppstått, hwilken af dem skall få henne till hustru, ty alla sju hafwa haft henne till hustru?
24 Och Jesus swarade och sade till dem: Faren I icke derföre wilse, att I icke förstån skrifterna, ej heller Guds kraft?
25 Ty när de hafwa uppstått från de döda, hwarken gifta de sig eller bortgiftas, utan de äro såsom änglarne i himmelen.
26 Men om de döda, att de uppstå, hafwen I icke läst i Moses’ bok, på stället om törnbusken, huru Gud talade till honom och sade: ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud”? 2 Mos. 3: 6, 16. Ap. G. 7: 30 f. Ebr. 11: 16.
27 Gud är icke dödas, utan lefwandes Gud. I faren alltså mycket wilse.
Se Matt. 22: 23–33.
28 Då gick en af de skriftlärde, som hade hört dem twista och som hade insett, att han hade swarat dem wäl, fram och sporde honom: Hwilket är det främsta af alla buden? Matt. 22: 34 f.
29 Jesus swarade: Det främsta af alla buden är detta: ”Hör, Israel! Herren wår Gud är allena Herre. 5 Mos. 6: 4 f.
30 Och du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjerta och af all din själ och af allt ditt förstånd och af all din kraft”. Detta är det främsta budet.
31 Och det andra är detta likt: ”Du skall älska din nästa såsom dig sjelf”. Intet annat bud är större än dessa. 3 Mos. 19: 18. Rom. 13: 9. Gal. 5: 14. 1 Tim. 1: 5. Jak. 2: 8.
32 Och den skriftlärde sade till honom: Mästare, du sade i sanning rätt, att han är en och att ingen annan är utom honom,
33 och att älska honom af allt sitt hjerta och af allt sitt förstånd och af all sin själ och af all sin kraft och att älska sin nästa såsom sig sjelf, det är mer än alla brännoffren och de andra offren. 1 Sam. 15: 22. Hos. 6: 6.
34 Och Jesus, som såg, att han hade swarat förståndigt, sade till honom: Du är icke långt ifrån Guds rike. Och ingen dristade fråga honom något mer.
Du är icke långt ifrån Guds rike, du har kunskap och insigt, Rom. 2: 18, men det är icke nog med detta, utan hufwudsaken är, att du inträder i Guds rike, ty att wara Guds rike nära är ingalunda detsamma, som att wara deruti. En wigtig warning för många, se Matt. 22: 36–40.
35 Och Jesus swarade och sade, lärande i templet: Huru kunna de skriftlärde säga, att Kristus är Davida son? Matt. 22: 41 f. Luk. 20: 41 f.
36 Ty David sjelf har sagt i den
_146.jpg&oldid=347504){kind=link}