| Jesus förråddes. | Marci Evangelium. | Kap. 14. | 147 |
gjorde, men tillika will han förebygga all förebråelse och allt answar inför öfwerstepresterna, i det han nu gifwer denna warning, att säkert förwara den de wille gripa. Han tänkte nog, att Jesus ändå skulle genom en glänsande seger befria sig ifrån dem. Så kan frestaren kläda frestelsen i hopp och ljus!
45 Och då han kom, gick han strax fram till honom och sade: Rabbi, Rabbi, och kysste honom ifrigt.
Deraf att ordet Rabbi uttalades twå gånger, och af ordet ”kysste”, som på grundspråket uttryckes med ett ord, som betyder ett innerligt kyssande och omfamnande, synes att Judas äfwen försökte bedraga Herren Jesus sjelf med sitt skrymteri, såsom om han icke stode i någon gemenskap med dem, som skulle gripa honom. Så långt kan menniskan komma i förblindelse, att hon söker bedraga både sitt samwete och Herren sjelf.
46 Och de buro händer på honom och grepo honom.
47 Men en af dem som stodo bredwid drog sitt swärd och slog öfwersteprestens tjenare och högg af honom örat.
Se Joh. 18: 10.
48 Och Jesus swarade och sade till dem: Såsom mot en röfware hafwen I gått ut med swärd och stafwar för att fasttaga mig.
49 Hwar dag har jag warit bland eder i templet lärande, och I hafwen icke gripit mig. Men på det att skrifterna skola fullbordas! Es. 53.
Se Matt. 26: 55, 56. Ps. 22: 7. Ps. 69: 10.
50 Och alla öfwergåfwo honom och flydde. Ps. 88: 9.
51 Och med honom följde en ung man, som hade ett linnekläde kastadt öfwer sin nakna kropp, och honom grepo de unge männen.
Denna yngling war måhända Markus sjelf. Han war hemma i Jerusalem, se Ap. G. 12: 12. Han hade på sig en sådan linnerock, som begagnades, då man uppstod om natten. De unge män, som grepo honom, woro sannolikt öfwersteprestens tjenare.
52 Men han lemnade linneklädet qwar och flydde naken från dem.
53 Och de förde Jesus bort till öfwerstepresten, och med honom kommo alla öfwerstepresterna och de äldste och de skriftlärde. Matt. 26: 57 f. Luk. 22: 54 f. Joh. 18: 13, 24.
54 Och Petrus hade följt långt efter honom ända in i öfwersteprestens palats och satt bland tjenarne och värmde sig wid elden.
55 Men öfwerstepresterna och hela rådet sökte wittnesbörd mot Jesus för att låta döda honom, men de funno intet. Matt. 26: 59 f.
56 Ty många wittnade falskt mot honom, men wittnesbörden woro icke samstämmiga.
57 Då stodo några upp och wittnade falskt mot honom och sade:
58 Wi hafwa hört honom säga: Jag skall bryta ned detta tempel, som är gjordt med händer, och på tre dagar bygga upp ett annat, som icke är gjordt med händer. Mark. 15: 29. Joh. 2: 19.
59 Men icke ens så blef deras wittnesbörd samstämmigt.
Wittnesbörden stämde icke öfwerens. Till en dödsdom war det nödwändigt, att åtminstone twå wittnen skulle stämma öfwerens i sitt wittnesmål, och att det brott, hwarom de wittnade, skulle wara döden wärdt.
60 Då stod öfwerstepresten upp ibland dem och frågade Jesus, sägande: Swarar du intet till det som dessa wittna mot dig?
61 Men han teg och swarade intet. Åter frågade öfwerstepresten honom och sade till honom: Är du Kristus, den wälsignades Son?
62Och Jesus sade: Jag är det, och I skolen få se Menniskosonen sitta på kraftens högra sida och komma med himmelens skyar. Ps. 110: 1. Mark. 13: 26. Rom. 14: 10. 1 Tess. 4: 16. Upp. 1: 7.
63 Då ref öfwerstepresten sönder sina kläder och sade: Hwad behöfwa wi mera några wittnen? I hafwen hört hädelsen.
64 Hwad synes eder? Och alla dömde honom skyldig till döden.
Se Matt. 26: 50–66.
65 Och några begynte spotta på honom och öfwertäcka hans ansigte och slå honom med knytnäfwarna och säga till honom: Profetera! Och tjenarne kindpustade honom. Es. 50: 6. Luk. 22: 63 f.
Nu ansågo de dödsdomen wara fäld, och trodde sig derföre hafwa rättighet att misshandla Herren så mycket de wille. Somliga wille, i skenhelig afsigt, ådagalägga sin afsky för den förmenta hädelsen, se Matt. 26: 67.
66 Och då Petrus war nere på gården, kom en af öfwersteprestens tjensteqwinnor. Matt. 26: 58, 69 f. Luk. 22: 55 f. Joh. 18: 17, 25 f.
67 Och då hon fick se Petrus wärma
_151.jpg&oldid=347514){kind=link}