| 154 | Marias bebådelse. | Lukas' Evangelium. | Kap. 1. |
förlåtelse och döpte med bättringens döpelse, och på detta sätt gjorde han åt Messias ett beredt folk af alla dem, som wille lyda Herrens ord. Dessa, som läto förbereda sig af honom, kommo sedan till tro på Guds Son, och blefwo frälste, de blefwo rättfärdiggjorde genom tron, och de kommo till den wishet, det förstånd och den lefwernets rättfärdighet, som måste åtfölja en sann tro. I sin ande, sin personlighet och sitt yttre lefwerne hade Johannes stor likhet med Elias.
18 Och Sakarias sade till ängeln: Hwaraf skall jag weta detta, ty jag är gammal, och min hustru är wid framskriden ålder? 1 Mos. 17: 17.
På detta sätt yttrade Sakarias sin ödmjuka önskan, att ett tecken måtte gifwas honom, hwaraf han kunde weta, att löftet skulle uppfyllas. Märk den stora skilnaden i tron mellan Sakarias och Maria. Maria bad icke om något tecken, se v. 38; hon trodde, utan tecken, på löftet.
19 Då swarade ängeln och sade till honom: Jag är Gabriel, som står inför Gud, och jag är utsänd att tala till dig och bringa dig detta goda budskap. Dan. 9: 21.
20 Och se, du skall blifwa tyst och icke kunna tala intill den dagen, då detta sker, derföre att du icke trodde mina ord, hwilka skola fullbordas i sin tid.
Gabriel betyder: min kraft är Gud, och af detta namn, som för Sakarias war bekant af profetian, kunde han weta, att löftet stod fast, men han fick ett tecken. Klentron hos Sakarias gjorde ej Guds löfte om intet, men tecknet blef swårt. Det blef förödmjukande, förkrossande, men det förde honom djupare in i nådens hemligheter.
21 Och folket stod och wäntade på Sakarias och förundrade sig, att han dröjde i templet.
Folket wäntade att Sakarias skulle komma ut, för att meddela dem den wanliga wälsignelsen, 4 Mos. 6: 23–26.
22 Men då han kom ut, kunde han icke tala till dem, och de förmärkte, att han hade sett en syn i templet, och han tecknade åt dem och förblef stum.
Då han kom ut, kunde han icke gifwa dem wälsignelsen, utan tillkännagaf med ett tecken, att han war mållös.
23 Och det begaf sig, att då dagarna för hans tjenst woro fullbordade, gick han dem till sitt hus.
Hem till sitt hus, nemligen tillbaka till Hebron, se v. 39.
24 Och efter dessa dagar blef hans hustru Elisabet hafwande och fördolde sig i fem månader och sade:
25 Så har Herren gjort med mig i de dagar, då han såg till mig för att borttaga min smälek bland menniskor. 1 Mos. 30: 23. Es. 4: 1.
Den fromma modren, full af förundran, gjorde icke uppseende med det underwerk, som med henne skett, utan drog sig undan i det stilla, för att umgås med Herren. Så bör också själen, efter att hafwa fått den nya födelsens nåd, hålla sig stilla och umgås med Gud i det fördolda, för att icke i otid blifwa utsatt för smädelsens och förströelsernas mångfaldiga frestelser. — Denna stillhet hos Elisabet hörde äfwen till barnets beredelse i moderlifwet för det embete, hwartill det war skapadt.
26 Och i sjette månaden wardt ängeln Gabriel utsänd af Gud till en stad i Galileen, benämnd Nasaret,
27 till en jungfru, som war trolofwad med en man, hwilkens namn war Josef, af Davids hus, och jungfruns namn war Maria. Matt. 1: 18.
I sjette månaden, sedan Sakarias hade fått Uppenbarelsen. Både Josef och Maria woro af Davids hus och slägt.
28 Och ängeln kom in till henne och sade: Hell dig, du benådade! Herren är med dig; wälsignad är du ibland qwinnor.
Hell dig, du benådade, d. ä. war helsad, du benådade!
29 Men då hon såg honom, wardt hon förfärad af hans tal och tänkte på, hurudan helsning detta war.
Maria fick skåda ängeln uti en härlig gestalt, och blef derefter häpen, men icke så att hon förlorade sin klara besinning och eftertanke, ty hon tänkte på hwad helsningen kunde hafwa att betyda. Guds barn behöfwa aldrig förskräckas för någon slags syn, eller för någonting, som händer; ty de få hwila såsom barn wid fadershanden, men de böra tänka på hwad det, som händer, har att betyda.
30 Då sade ängeln till henne: Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud,
31 och se, du skall afla i ditt lif och föda en son, och du skall gifwa honom namnet Jesus. Es. 7: 14. Matt. 1: 21. Luk. 2: 21.
Jesus betyder Frälsaren. Twenne stora män i gamla testamentet hade haft detta namn, och warit förebilder af Messias. Den ene, Josua, förde Israels folk öfwer Jordan in i Kanaans land, den andre Josua efter Jehosua war den öfwersteprest, som ledsagade det frigjorda folket från den babyloniska fångenskapen. Esr. 2: 2. Sak. 3: 1–8.
32 Han skall wara stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall gifwa honom hans fader Davids tron. 2 Sam. 7: 12 f. Es. 9: 6 f. 16: 5.
_158.jpg&oldid=347528){kind=link}