| 156 | Marias lofsång. | Lukas' Evangelium | Kap. 1. |
kom till mina öron, spratt barnet af glädje till i mitt lif.
45 Och salig är hon som trodde, ty det skall fullbordas, som blifwit sagdt till henne från Herren. Luk. 11: 28.
Med sådan glad och wiss försäkran slutar Elisabet sin lofsång, och lika stor orsak, som hon, hafwa wi alla att fröjda oss deröfwer, att Jesus är kommen; lika stor wisshet, som hon, kunna wi få derom, att han är wår Herre och frälsare, som will uppfylla allt, hwad han oss sagt hafwer.
46 Och Maria sade: Min själ prisar Herren,
47 och min ande fröjdar sig öfwer Gud, min Frälsare;
48 ty han har sett till sin tjenarinnas ringhet. Ty se, härefter skola alla slägten prisa mig salig, 1 Sam. 1: 11. 1 Mos. 30: 13.
Det första Maria gör, är att gifwa Gud äran. Hon är långt ifrån att taga någon ära för sig sjelf, fastän Elisabet, uppfyld af Herrens Ande, kallade henne Messias’ moder, och en ängel från himmelen hade kallat henne den högt benådade. Hon säger: min själ — och min ande; ty hon kände sig helt och hållet uppfyld af salig glädje. — Davids slägt war nu ringa aktad. Maria war en fattig jungfru, och Josef en timmerman. — Nu war den tiden kommen, att Davids hus skulle upphöjas, och löftet till David fullbordas. Alla trogna prisa henne salig, men de få alla dela hennes salighet. Till alla, som honom älska, säger Jesus: Se, min moder och mina bröder! Ty hwar och en som gör min Faders wilja, som är i himmelen, han är min broder och syster och moder. Matt. 12: 49, 50.
49 ty den Mägtige har gjort stora ting med mig, och hans namn är heligt.
50 Och hans barmhertighet warar från slägte till slägte öfwer dem som frukta honom. 2 Mos. 20: 6. Ps. 103: 17.
Se 2 Mos. 20: 6. Ps. 103: 17. Denna barmhertighet war redan åt Abraham utlofwad, de fromma fäderna fröjdade sig deröfwer i tron och i hoppet, och nu uppstämdes lofsången öfwer dessa löftens fullbordan, en lofsång, som, sedan Maria uppstämde den, aldrig har tystnat och aldrig skall upphöra bland dem, som frukta honom.
51 Han har öfwat magt med sin arm; han har förskingrat dem som woro högmodiga i sitt hjertas sinne, Ps. 33: 10. Es. 51: 9. 52: 10. 1 Petr. 5: 5.
52 han har störtat de mägtiga från troner och upphöjt de ringa, 1 Sam. 2: 7 f. Job 5: 11. Ps. 113: 6 f.
53 de hungriga har han mättat med goda ting, och de rika har han låtit gå tomma bort. 1 Sam. 2: 5. Ps. 34: 11.
Här anföras sjelfwa grunderna, hwarpå de otrognas förkastelse beror, nemligen högfärden och otron, samt huru de måste wara beskaffade, som skola upptagas i Messias’ rike, nemligen ringa i sina egna tankar, ödmjuka, hungriga efter nåd, se Upp. 3: 17. Maria anwänder här flera uttryck af Hannas profetiska lofsång, som nu gick i fullbordan.
54 Han har antagit sig sin tjenare Israel för att ihågkomma sin barmhertighet — Es. 41: 8. Jer. 31: 3, 20.
55 såsom han har talat till wåra fäder — mot Abraham och hans säd till ewig tid. 1 Mos. 17: 19.
Maria lofwar och prisar Gud icke blott för sin del, utan för hela Israels skull; hon är såsom den första tongifwande rösten i Kristi församling, den moderliga ande, som wisar, huru alla trogna skola blifwa beskaffade. Eva trodde ormens ord och bragte synden och döden i werlden, men Maria trodde ängelns budskap om Messias, och till henne sades: Salig är hon, som trodde. Om Israel, se Gal. 4: 1, 2. Om löftena till Abraham, se 1 Mos. 17: 7. 22: 18.
56 Och Maria stannade hos henne omkring tre månader och gick så hem igen.
57 Men för Elisabet blef tiden fullbordad, att han skulle föda, och hon födde en son.
58 Och hennes grannar och fränder fingo höra, att Herren hade gjort sin barmhertighet stor mot henne, och de fröjdade sig med henne.
59 Och det begaf sig, att på den åttonde dagen kommo de för att omskära barnet, och de kallade honom efter hans faders namn, Sakarias. 1 Mos. 17: 12.
Till omskärelsen war den åttonde dagen bestämd i lagen, 1 Mos. 17: 12, och då war det wanligt att gifwa barnet namn.
60 Då swarade hans moder och sade: Ingalunda; utan han skall heta Johannes.
Hwad barnet skulle heta, wisste Elisabet på samma sätt, som hon wisste, att Maria skulle blifwa Messias’ moder, v. 43.
61 Och de sade till henne: I din slägt är ingen, som har det namnet;
62 och de tecknade åt hans fader, hwad han wille att han skulle heta.
63 Och han äskade en liten tafla och skref dessa ord: Johannas är hans namn. Och alla förundrade sig.
En sådan skriftafla war wanligtwis af trä, öfwerdragen med wax. Johannes war det namn. som Herren sjelf bestämt, se v. 13.
64 Och strax öppnades hans mun och hans tunga, och han talade, lofwande Gud.
_160.jpg&oldid=347532){kind=link}