| 170 | Jesus lärer sina lärjungar. | Lukas’ Evangelium. | Kap. 6. |
och Johannes, Filippus och Bartolomeus, Joh. 1: 42.
15 Matteus och Tomas, Jakob, Alfei son, och Simon, som kallas Ifraren,
16 Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, densamme som blef en förrädare.
Se Matt. 10: 1–20. Ifraren war ett tillnamn, liksom den andre Simon kallades Petrus. Dessa tolf utkorade Jesus att blifwa hans apostlar eller sändebud, för att frambära salighetens budskap till werlden, hwilket de först gjorde med sin predikan och nu fortfarande genom sina skrifter.
17 Och han steg ned med dem och stälde sig på en jemn plats, och der stod en hop af hans lärjungar och en stor mängd folk ifrån hela Judeen och Jerusalem och från Tyri och Sidons hafskust. Matt. 4: 25. Mark. 3: 7 f.
18 hwilka hade kommit för att höra honom och warda helade från sina sjukdomar. Äfwen de som woro qwalda af orene andar wordo botade.
19 Och allt folket sökte att få röra wid honom, ty kraft utgick från honom, och han helade alla. Matt. 14: 36. Mark. 5: 30.
En himmelsk helsogifwande kraft utgick af Jesus och botade alla, som kommo med sådan tro och förtröstan, att de wille emottaga hjelpen. Se kap. 15: 17.
20 Och han lyfte upp sina ögon öfwer sina lärjungar och sade: Salige ären I fattige, ty Guds rike hörer eder till. Matt. 5: 2 f.
Folkmängden i allmänhet war säkert angelägnare om Jesu underwerk än om hans ord, derföre wänder han sig med sitt tal i synnerhet till sina lärjungar och tilltalar dem. Detta tal innehåller en del af de lärdomar, som äro framställda i Matt. 5, 6, 7 kap. och som benämnes bergspredikan. Det kallas ock med detta namn, ehuru det endast är ett återupprepande af en del af bergspredikans innehåll. Jesus höll nemligen detta tal icke på ett berg utan på en plats i marken, v. 17, eller på slätten, sedan han nedkommit från berget, der han hade tillbragt natten allena i bön till Gud, v. 12. Med fattige menar wår Frälsare här andeligen fattige, de som känna sig arme och utblottade på allt eget godt och på all förmåga att hjelpa sig sjelfwa; jemför Upp. 3: 17. För att emottaga Kristi rättfärdighet måste själen afklädas sitt eget inbillade goda.
21 Salige ären I, som nu hungren, ty I skolen warda mättade. Salige ären I, som nu gråten, ty I skolen le. Es. 55: 1 f. 61: 2. Joh. 6: 35.
Här menas att hungra efter Guds nåd, syndernas förlåtelse och sann rättfärdighet. Den som derefter hungrar, skall blifwa mättad. Den som gråter och sörjer öfwer synden, skall få erfara den sanna trösten och fröjden. I allt detta inbegripas äfwen alla de försakelser, allt det kors och alla de lidanden, som Jesu efterföljare hafwa att genomgå. Deras sorg skall förwandlas i glädje, se Ps. 126. Matt. 5: 3–6.
22 Salige ären I, när menniskorna hata eder och när de förskjuta eder och försmäda och bortkasta edert namn, såsom wore det ondt, för Menniskosonens skull. 1 Petr. 3: 14. 4: 14.
När de utesluta eder utur sin gemenskap, se Joh. 9: 22–34. 12: 42. 16: 2, och då de bortkasta edert namn, såsom owärdigt att nämnas eller såsom brännmärkt med wanära, derföre att I tillhören Kristus.
23 Glädjens och fröjdens på den dagen, ty se, eder lön är stor i himmelen; ty sammalunda gjorde deras fäder med profeterna. Ap. G. 5: 41. 7: 52.
Se Matt. 5: 12. Glädjens och fröjdens på den dagen — ja, redan på den dagen, då sådan smälek wederfares eder för min skull, ty en annan dag kommer, då I skolen få fröjda eder med outsäglig och oändlig glädje. Jfr Ap. G. 5: 40, 41.
24 Men we eder, I rike; ty I hafwen fått ut eder hugnad. Ps. 17: 14. Luk. 16: 25. Jak. 5: 1.
Med rika menas här både sådana, som äro rika på jordiska egodelar och hafwa all sin glädje deruti, samt äfwen sådana, som äro sjelfbelåtna och inbilla sig att på egna krafter och egna dygder wara rike och hafwa nog och behöfwa intet, Upp. 3: 17. Os. 12: 8, således alla, som hafwa sin tillfredsställelse uti någonting annat än de oförgängliga egodelarne. Sådana menniskor kunna aldrig hjelpas och få den sanna trösten, så framt de icke blifwa fattige i anden.
25 We eder, I mätte; ty I skolen hungra. We eder, som nu len; ty I skolen wara bedröfwade och gråta. Es. 65: 13. Ords. 14: 13. Jak. 4: 9.
De, som söka och hafwa sin del i denna werlden och icke söka den himmelska arfwedelen, förlora snart allt hwad de här hafwa eller inbilla sig hafwa; jordiska egodelar måste qwarlemnas i döden och alla jordiska förnöjelser upphöra och förwandlas i ewig jemmer för alla, som aldrig hungra och törsta efter rättfärdigheten och aldrig emottaga den af Jesu hand. Se Matt. 13: 42. Jak. 5: 1–5. Es. 65: 14.
26 We eder, då alla menniskor tala wäl om eder; ty sammalunda gjorde deras fäder med de falske profeterna.
Om werlden är nöjd med eder, så är det ett tecken, att I icke prediken sanningen, att saltet hos eder har mist sin sälta, att I ären falska profeter, och att werlden med sina synder får för eder wara i god ro, se Jer. 23: 17. Mik. 2: 11.
_174.jpg&oldid=347560){kind=link}