| Jesus stillar stormen på hafwet. | Lukas' Evangelium. | Kap. 8. | 177 |
förborgadt, som icke skall warda kändt och komma i dagen. Matt. 10: 26. Luk. 12: 2.
Se Mark. 4: 21, 22.
18 Sen fördenskull till, huru I hören; ty hwilken som har, honom skall warda gifwet, men hwilken som icke har, från honom skall tagas äfwen det han menar sig hafwa. Matt. 13: 12. Mark. 4: 25. Luk. 19: 26.
Se Matt. 13: 12. De som hafwa fått andelig kunskap, nådens medel, naturliga gåfwor och goda, naturliga egenskaper, timliga förmåner, ja, äfwen erfarenhet af Guds nådewerkningar o. s. w., men icke emottaga sjelfwa rättfärdigheten af Guds nåd i Kristus Jesus, de mista till slut allt, både det de hafwa och det de mena sig hafwa, emedan de icke hafwa just det, som är nödwändigt till saligheten.
19 Och till honom gingo hans moder och hans bröder, och de kunde icke komma fram till honom för folkets skull. Matt. 12: 46 f. Mark. 3: 31 f.
20 Då wardt honom bådadt och sagdt: Din moder och dina bröder stå utanför och wilja se dig.
21 Men han swarade och sade till dem: Min moder och mina bröder äro dessa, som höra Guds ord och göra det. Joh. 15: 14.
Se Matt. 12: 46–50.
22 Och det begaf sig en dag, att han steg i en båt med sina lärjungar och sade till dem: Låtom oss fara öfwer till andra sidan sjön. Och de afseglade. Matt. 8: 18, 23 f. Mark. 4: 35 f.
23 Och medan de seglade, somnade han, och en stormwind for ned på sjön, och båten fyldes med watten, och de woro i fara.
24 Då gingo de fram och wäckte honom, sägande: Mästare, Mästare, wi förgås. Och han stod upp och näpste wädret och wattnets wågor, och de stillades, och det wardt lugn.
Se Matt. 8: 23–26.
25 Och han sade till dem: Hwar är eder tro? Men de förskräcktes och förundrade sig, sägande till hwarandra: Hwem är då denne, att han befaller både wädren och wattnet, och de äro honom lydiga?
Lärjungarne hade tron, men det war nu, såsom om den warit borta eller öfwerwäldigad af stormen och faran; dock wisade sig tron just deruti, att de wäckte honom och ropade: Mästare! men klentron blandade sig med tron, ty de ropa: wi förgås. Så få alla trogna ofta erfara i swåra pröfningar, att tro och klentro kämpa med hwarandra, men Jesus är när och hjelper dem, då de ropa. Efter hjelpen så de i samwetet förnimma förebråelser för sin klentro samt helig bäfwan och förundran, ty de hafwa lärt känna sin Frälsare närmare än förut. Lärjungarne lände honom förut och hade sett lika stora underwerk, som detta, och nu utbrista de ändå i dessa ord of förundran: Hwem är då denne? — Hela naturen lyder Herrens wilja, och hwarje menniska måste lyda hans allmagt, men emot nåden kan den obotfärdige göra motstånd, och förblifwa såsom ett stormande haf, som aldrig kan wara stilla. Es. 57: 20. Men den, som lyder Jesus, kommer alltid till den sanna friden.
26 Och de seglade ned till Gadarenernas land, som ligger midt emot Galileen. Matt. 8: 28 f. Mark. 5: 1 f.
27 Och då han hade stigit i land, mötte honom från staden en man, som en lång tid hade warit besatt af onde andar och hade inga kläder på sig och botte ej i hus, utan i grifterna.
Matteus talar om twenne besatta, se Matt. 8: 28.
28 Och när han fick se Jesus, ropade han och föll ned för honom och sade med hög röst: Hwad har jag att göra med dig Jesus, Guds, den högstes, Son? Jag beder dig: plåga mig icke.
29 Ty han bjöd den orene anden, att han skulle fara ut från mannen, emedan han länge hade anfäktat honom; och han hade warit bunden med kedjor och fotbojor och bewakad, men hade slitit sönder bojorna och drifwits af den onde anden ut i öknarna.
30 Och Jesus frågade honom och sade: Hwad är ditt namn? Och han swarade: Legio; emedan många onda andar hade farit in i honom.
31 Och de bådo honom, att han icke skulle bjuda dem fara bort till afgrunden.
Ännu war icke tiden kommen, att slutdomen öfwer dem skulle fällas, se Jud. v. 6—13.
32 Och der gick en stor swinhjord i bet på berget; och de bådo honom, att han wille tillstädja dem att fara in i denna, och han tillstatte dem det.
33 Och de onde andarne foro ut från mannen och foro in i swinen, och hjorden störtade sig utför branten i sjön och drunknade.
34 Men när herdarne sågo det som hade skett, flydde de och berättade det i staden och på landet.
_181.jpg&oldid=347574){kind=link}