| Jesus utdrifwer en oren ande. | Lukas' Evangelium. | Kap. 9. | 181 |
genomstrålade af den härlighet, som trängde sig ut från hans inre wäsende, en förebild af hans och alla trognas förklarade tillstånd efter uppståndelsen.
30 Och se, twå män samtalade med honom, hwilka woro Moses och Elias.
31 Och de syntes i härlighet och talade om hans bortgång, som han skulle fullborda i Jerusalem.
32 Men Petrus och de som woro med honom woro tunge af sömn, och när de uppwaknade, sågo de hans härlighet och de twå männen, som stodo hos honom.
Moses och Elias woro hufwudpersonerna i det gamla testamentet, och dessa samtalade nu med Jesus om hans lidande, död och uppståndelse. Hans bortgång, v. 31, betyder hans död. Denna dödsgång war för oss ingången till Fadren, den öppnade för oss wägen från döden till lifwet. Den sömn, som här omtalas, war icke wanlig sömn, utan liksom en dwala, förorsakad af den stora härlighetens öfwerwäldigande kraft, som den swaga lekamen icke war mägtig att bära.
33 Och då de skildes från honom, sade Petrus till Jesus: Mästare, här är oss godt att wara; låtom oss göra tre hyddor, åt dig en och åt Moses en och åt Elias en; och han wisste icke hwad han sade.
Då de, nemligen Moses och Elias woro i begrepp att skiljas ifrån honom, sade Petrus detta, men tänkte icke på omöjligheten af det han sade: hans ord woro blott uttryck af den salighet han kände, och som han önskade måtte fortfara.
34 Och då han sade detta, kom en sky och öfwerskyggde dem, och de wordo förskräckte, när dessa gingo in i skyn.
En sky öfwerskyggde Jesus, Moses och Elias, och till en del äfwen dessa lärjungar, som då blefwo förfärade, och af denna sky blefwo Moses och Elias borttagna utur deras åsyn. Genom denna förskräckelse fingo de erfara, att kött och blod icke kan ärfwa Guds rike, att menniskan med sin dödliga lekamen hwarken kan rätt emottaga eller uthärda någon fortfarande himmelsk sällhet och salighet. Stundom få Guds barn erfara liksom en hastig stråle af en himmelsk sällhet, såsom ett wittnesbörd om Guds närwaro, men derpå måste själen åter ned i jordelifwets wanliga gång, i pröfningar, mödor, kamp och strid och bedröfwelser.
35 Och en röst kom ur skyn och sade: Denne är min älskade Son; honom hören. Luk. 3: 22. 2 Petr. 1: 17.
Se Matt. 17: 5. Mark. 1: 11.
36Och när röstan kom, funno de Jesus wara allena. Och de tego och omtalade för ingen i de dagarna något af hwad de hade sett. Matt. 17: 9. Mark. 9: 9.
Frälsaren förbjöd lärjungarne att tala om hwad de hade sett, till dess han wore uppstånden ifrån döda. Se Matt. 17: 9.
37 Och det begaf sig, att när de dagen derefter gingo ned från berget, mötte honom mycket folk. Mark. 9: 14 f.
38 Och se, en man ropade ur folkhopen och sade: Mästare, jag beder dig: se till min Son; ty han är mitt enda barn, Matt. 17: 14 f.
39 och se, en ande griper honom, och strax ropar han, och han sliter honom, så att han tuggar fradga, och han går med nöd ifrån honom, sönderbråkande honom.
40 Och jag bad dina lärjungar, att de skulle utdrifwa honom, och de kunde icke.
Lärjungarne hade fått full magt öfwer alla onda andar; men här war lärjungarnes klentro ett hinder, och denna klentro war, i afseende på den af Kristus åt dem gifna magten, otro. Se Matt. 17: 20.
41 Men Jesus swarade och sade: O du otrogna och wrånga slägte! Huru länge skall jag då wara hos eder och fördraga eder? För hit din son.
Se Matt. 17: 17.
42 Och ännu under det han gick fram, ryckte den onde anden honom och drog ihop honom. Men Jesus näpste den orene anden och gjorde pilten helbregda och gaf honom åt hans fader igen.
Se Mark. 9: 25.
43 Och alla häpnade öfwer Guds härlighet. Och då alla förundrade sig öfwer allt hwad Jesus gjorde, sade han till sina lärjungar:
44 Akten på dessa ord med edra öron; ty Menniskosonen skall blifwa antwardad i menniskors händer. Matt. 17: 22 f. Mark. 9: 31 f. Luk. 24: 7.
Guds härlighet, v. 43, betyder här den magt och det majestät, som i Jesus uppenbarade sig genom detta under. Större under än detta gör Herren Jesus andeligen ännu beständigt i sin kyrka och församling. Så länge menniskan icke kommit till lifwet i Kristus, är hon på ett finare eller gröfre sätt i djefwulens wåld, hon drifwes då af och an i sitt inre, af syndiga tankar, känslor och inbillningar; hjerta, ögon och öron drifwas till syndiga begär, tungan drifwes till swordomar och orent tal, och många slitas af och an i grofwa synder och förslita sitt lefwerne, 1 Petr. 4: 3, i denna träldom; somliga blifwa utslitna, ty de mottaga ingen befrielse af Guds Son, som blef uppenbarad för att nedslå djefwulens gerningar. Men hwarje själ, som befrias ur denna träldom, är ett under af den
_185.jpg&oldid=347582){kind=link}