| Fariseerna smäda Jesus. | Lukas’ Evangelium. | Kap. 11. | 187 |
14 Och han utdref en ond ande, och den war döfstum, och det begaf sig, att når anden hade gått ut, talade den döfstumme, och folket förundrade sig; men några af dem sade: Matt. 9: 32 f. 12: 22 f.
Den onde anden hade gjort denna menniska stum, men Jesus befriade den olycklige ifrån den onde anden och löste tungans band. Detta underwerk berättar Lukas just i sammanhang med wår Frälsares uppmaning till trägen bön, för att dermed antyda, att menniskan, så länge hon år bunden i synden, är andeligen stum, kan icke bedja, tacka och lofwa, hon kan icke tala med Gud, hon kan icke himmelens tungomål, förrän Jesus befriar henne och löser tungans band och lärer henne bedja. Till bönen är det icke nog med munnens ord, till bönen fordras en inre förlassning, och denna förlossning har Jesus redan börjat i själen, innan menniskan ens kan börja ropa derom.
15 Med Beelsebul, de onde andarnes furste, utdrifwer han de onde andarna. Mark. 3: 22 f.
Se Matt. 9: 34. 12: 24.
16 Och andra frestade honom och begärde af honom ett tecken från himmelen; Matt. 12: 38.
Se Matt. 12: 38. 16: 1. Mark. 8: 11.
17 men han, som wisste deras tankar, sade till dem: Hwart och ett rike, som är söndradt mot sig sjelf, warder förödt, och hus faller på hus.
18 Men är äfwen Satan söndrad mot sig sjelf, huru skall då hans rike hafwa bestånd, emedan I sägen, att jag utdrifwer de onda andarna med Beelsebul?
19 Men om jag utdrifwer de onde andarne med Beelseebul, med hwem drifwa då edra barn dem ut? Derföre skola de wara edra domare.
20 Men om jag utdrifwer de onde andarne med Guds finger, så har ju Guds rike kommit till eder.
21 När den starke, wäpnad, bewakar sin gård, är hans egendom fredad,
22 men så snart den som är starkare än han kommer öfwer honom och öfwerwinner honom, tager han bort alla hans wapen, på hwilka han förtröstade, och skiftar hans byte.
Se Matt. 12: 25–29. Fastän Satan är en stark bewäpnad, som kraftigt förswarar det hjerta han har i besittning, så är dock Kristus oändeligt starkare. Kristus har genom sin död och uppståndelse, sin lydnad och tillfyllestgörelse öfwerwunnit djefwulen och de wapen, hwarpå han förtröstar, nemligen synden, wantron, otron, okunnigheten, alla lustar och begärelser m. m. Dessa wapen borttager Kristus, i det han förlossar själen och gör henne fri ifrån djefwulens wåld.
23 Den som icke är med mig, han är mot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.
Något mellantillstånd finnes för menniskan icke, hon kan icke wara fullkomligt sin egen, utan antingen är hon ett djefwulens rof eller en Jesu lärjunge, och den, som icke är med Jesus, är nödwändigt emot honom. Den som tillhör Kristus i tro och kärlek, will också gerna församla med honom, och den, som icke detta gör, förskingrar, fastän han tycker sig göra intet emot Kristus; ty hwarje menniska har en god eller ond inflytelse på sin nästa, och werkar godt eller ondt, allt efter hjertats beskaffenhet.
24 När den orene anden har farit ut från menniskan, wandrar han genom torra platser och söker efter hwila, och då han icke finner någon, säger han: Jag will wända tillbaka till mitt hus, hwarifrån jag utgick. Matt. 12: 43 f.
25 Och när han kommer, finner han det sopadt och prydt.
26 Då går han och tager med sig sju andra andar, som äro wärre än han sjelf, och de gå in och bo der, och den menniskans sista warder wärre än det första. Ebr. 6: 4 f. 10: 26. 2 Petr. 2: 20.
Se Matt. 12: 43–45.
27 Och det begaf sig, att då han sade detta, upphof en qwinna sin röst ur hopen och sade till honom: Salig är den gwed, som har burit dig, och de spenar, som du har diat.
Hon wille säga: o, huru lycklig är den moder, som har födt och uppfödt en sådan son! Se Luk. 1: 48.
28 Men han sade: Ja, saliga äro de som höra Guds ord och gömma det. Matt. 7: 21. Rom. 2: 13. Jak. 1: 22.
Jesus gifwer denna qwinna rätt, sägande: ja! men han gör ett tillägg, som wisar, att många äro lika saliga som hans moder. Alla, som i hjertat emottaga hans ord, undfå honom sjelf; Fadren och Sonen taga sin boning i den trogna själen. Se Joh. 14: 23.
29 Men då folkhoparna samlade sig, begynte han säga: Detta slägte äro ondt. Det söker tecken, och intet annat tecken skall gifwas det än profeten Jonas’ tecken; Jon. 2: 1. Matt. 12: 39 f.
30 ty likasom Jonas wardt ett tecken för Nineviterna, så skall ock Menniskosonen wara för detta slägte.
Af det underwerk, som Gud gjort med Jonas, kunde Nineviterna weta, att han war en Herrens profet, och så skulle nu dessa menniskor af Jesu lidande, död och uppståndelse kunna weta,
_191.jpg&oldid=347594){kind=link}