| 202 | Den otrogne förwaltaren. | Lukus' Evangelium. | Kap. 15, 16. |
öfwerträdt ditt bud; så talar egenrättfärdigheten. Han trodde den yttre lydnaden war tillräcklig; han talar om lön eller wedergällning såsom en rättighet, som han af fadern hade kunnat wänta. Detta wisar det fariseiska, werkheliga sinnet, se Fil. 3: 6.
30 men sedan denne din son, som har förtärt dina egodelar med skökor, har kommit, har du för honom slagtat den gödda kalfwen.
Han säger icke: min broder. Fariseerna wille icke erkänna publikaner och syndare såsom lika berättigade med dem att ingå i Messias’ rike. Han utmålar den yngre broderns syndiga lefwerne såsom groft och wederstyggeligt. Huru kände han det? Han gissade. Men så gör icke den sanna kärleken. Så wågar dessutom denne äldre son att beskylla sin fader för en orättwis förkärlek till den yngre sonen. Allt detta wisar, att med denne son menas både fariseerna och alla sådana oomwända menniskor, som utwertes föra ett ärbart och dygdigt lefwerne och tro, att detta är tillräckligt till saligheten.
31 Då sade han till honom: Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt;
Fariseerna och de, som lefde på deras wis, ansågo sig uteslutande wara i besittning af Guds rike, och de hade warit och woro i full belittning af alla nådens inrättningar, som hörde till det gamla förbundet, såsom om de aldrig hade afwikit ifrån Herren. På detta sätt äro alla i den kristna kyrkan, som hafwa sådant tänkesätt, ändå i full besittning af kyrkans alla yttre förmåner.
32 men det war tillbörligt att glädjas och fröjdas, ty denne din broder war död och har fått lif igen, och han war förlorad och är återfunnen.
Emedan i himmelen är glädje öfwer en syndare, som bättrar sig, så hade fariseerna redan deraf kunnat weta, att då de knorrade mot publikaner och syndare, hade de icke det himmelska sinne, som råder hos en himmelsk arfwinge, en medlem i Guds rike. Ännu tydligare måste de se, att kärleken, som är lagens fullbordan, alldeles fattades dem, då de nu genom denna liknelsen fingo lära, huru den himmelske Fadren sjelf anser och emottager en förlorad son, som återkommer. Denne äldre son behöfwer ännu en stor förändring, en ny födelse för att komma i besittning af det rätta barnaskapet och blifwa delaktig af de heligas arfwedel i ljuset. Kristus lärer fariseerna med dessa ord, huru de hade bort glädja sig, då de sågo publikaner och syndare komma för att höra honom. Så länge du icke kan glädja dig öfwer en upprigtig omwändelse hos dina medmenniskor, så är du sjelf andeligen död. Antingen du hörer till den klass af syndare, som menas med den yngre sonen, eller till den klass, som menas med den äldre, så behöfwer du syndernas förlåtelse, rättfärdighetens kläder, andens pant och skor på fötterna för att kunna wandra evangelium wärdigt och sedan ingå i härligheten. Derföre skynda till Fadren, ty nu är nådens tid, nu är frälsningens dag! 2 Kor. 6: 2.
16 Kapitlet.
Jesus framställer liknelsen om den otrogne förwaltaren och om den rike mannen och Lasarus.Men han sade ock till sina lärjungar: Det war en rik man, som hade en förwaltare, och denne blef angifwen för honom såsom förskingrande hans egodelar.
I föregående kapitel har wår Frälsare framstält de lärorika liknelserna för att wisa fariseerna och de skriftlärde och alla egenrättfärdiga, huru falsk deras rättfärdighetslära war och huru grundlöst deras salighetshopp; och tillika har han wisat den enda rätta wägen till rättfärdighet, lif och salighet. Men nu framställer han strax derefter till sina lärjungar, i synnerhet de publikaner och syndare, som woro komne för att höra honom, kap. 15: 1, en liknelse, som skall särskildt lända dem till lärdom och warning. Den rike mannen i denna liknelsen betyder Gud, som har anförtrott wissa gåfwor åt alla menniskor, så att de alla kunna kallas hans förwaltare. Alla gåfwor och krafter, som menniskan har, äro gifna af Gud för att anwändas efter hans wilja. Ordet förskingra är detsamma, som brukas om den förlorade sonen, kap. 15: 13. Med egodelar menas icke blott timlig förmögenhet, utan alla gåfwor och krafter, som Gud förlänat oss. Ware sig dessa gåfwor äro större eller mindre, måste wi aflägga räkenskap för dem, antingen detta genom nåden sker i sann bättring, och då frälsas själen; eller det sker i domen, och då är man förlorad!
2 Då kallade han honom till sig och sade till honom: Hwad är detta, som jag hör om dig? Gör räkenskap för din förwaltning; ty du kan icke längre wara förwaltare.
I wäckelsen säger Gud till menniskan: gör räkenskap, ty hon är ännu under lagen och är räkenskap skyldig. Flyr hon då till nåden, såsom den förlorade sonen, så blir hon frälst. Men ingår hon i ewigheten med ett oomwändt sinne, så måste hon der aflägga räkenskap, men kan det icke; lagen fördömer henne, och nåden har hon icke sökt. Alla anförtrodda egodelar, pund och gåfwor tagas då ifrån henne.
3 Och förwaltaren sade för sig sjelf: Hwad skall jag göra? Ty min herre tager från mig förwaltningen. Gräfwa orkar jag icke, tigga blyges jag.
Hwad skall jag göra? är den stora fråga, som uppstår, då menniskan får ett styng i sitt hjerta och måste tänka på räkenskapen, Ap. G. 2: 37. Söker hon swar derpå i evangelium och tror på Kristus, så blifwer hon frälst. Men swarar hon på sin fråga efter eget förnuft och söker att hjelpa sig sjelf, såsom denne förwaltaren, så
_206.jpg&oldid=347622){kind=link}