| Mamon. | Lukas' Evangelium. | Kap. 16. | 203 |
blifwer hon ewigt hjelplös. Denne förwaltare orkade icke gräfwa och blygdes att tigga; så göra många i andelig mening, de finna, att det är omöjligt att med arbete under lagen uppfylla alla dess fordringar, och de blygas att tigga om nåd. Hellre förfalska de Guds ord och salighetswägen med sina egna inbillningar och uträkningar, såsom förwaltaren lät förfalska skuldebrefwen och förfalskade sin herres räkenskapsböcker. Alla försök att förblinda, att muta eller förqwäfwa samwetet och att göra orätt tillämpning af Guds ord, äro sådana förfalskningar. Akta dig för förfalskningsbrott!
4 Jag wet hwad jag skall göra, att, när jag warder satt ifrån förwaltningen, de må upptaga mig i sina hus.
5 Och han kallade till sig hwar och en af sin herres gäldenärer och sade till den förste: Huru mycket är du skyldig min herre?
6 Och han sade: Hundra bat[1] olja. Då sade han till honom: Tag ditt skuldebref och sätt dig strax ned och skrif femtio.
7 Sedan sade han till en annan: Och du, huru mycket är du skyldig? Och han sade: Hundra korer[2] hwete. Och han sade till honom: Tag ditt skuldebref och skrif åttatio.
8 Och husbonden prisade den orättfärdige förwaltaren, att han handlade klokt. Ty denna werldens barn äro wisare än ljusets barn i förhållande till sitt slägte.
Husbonden prisade icke sin förwaltares otrohet och bedrägeri, utan blott hans kloka utwäg. Ofta berömmes fintlighet och list framför rättwisa och trohet. Måhända war bedrägeriet så fint och wäl utfördt, att husbonden saknade medel att bewisa det, så att förwaltaren blef entledigad med ett godt loford, fastän husbonden i allmänhet wisste, att han war en bedragare. Den otrogne förwaltaren handlade klokt på werldens wis, han tänkte på framtiden och sökte utwäg att betrygga sig, fastän med olofliga medel. På detta sätt äro denna werldens barn klokare än ljusets barn, de anwända ofta att sin fintlighet och skarpsinnighet för att winna sina ändamål, utan att fråga efter, om de medel, som de dertill anwända, äro rättmätiga eller icke. Detta kunna icke ljusets barn! de måste framför allt fråga, om de medel, de tänka anwända, äro af Gud tillåtna eller icke, och derigenom hindras de från att anwända alla sådana medel, som den orättfärdige förwaltaren begagnade. I förhållande till sitt slägte, eller efter sin art, dermed syftas på den ormnatur och den list, hwarmed de onde söka att hjelpa sig och äfwen räcka hwarandra handen till orättfärdighet, såsom förwaltaren och gäldenärerna.
9 Och jag säger eder: Gören eder wänner medelst orättfärdighetens Mamon[3], på det att, när den tagit slut, de må mottaga eder i de ewiga hyddorna. Matt. 19: 21. Luk. 18: 22. 1 Tim. 6: 17 f.
Här gör wår Frälsare sjelf tillämpningen af den föregående liknelsen. Af denna liknelse skola wi således ingalunda lära orättwisa och bedrägeri, utan wishet i anwändandet af allt det, som Gud har förlänat oss. De publikaner och syndare, till hwilka Jesus talade, hade wisserligen en i wanlig mening orätt förwärfwad Mamon eller rikedom, som de nu blefwo uppmanade att anwända så, att den kunde blifwa till rätt nytta både för dem och andra. Men hwar och en menniska är af naturen en orättfärdig förwaltare. Så länge man icke tänker derpå, att allt hwad man har är Herrens, utan anser det såsom sitt eget och brukar det efter eget godtycke, så har man en orättfärdighetens Mamon; det man har är då liksom stulet ifrån Herren i himmelen. Kristus uppmanar oss således att gifwa allt tillbaka åt Herren sjelf, på det sätt, att man först rätt erkänner, att det är hans, och sedan blifwer rätt willig att efter hans wilja anwända alla gåfwor och krafter, som han gifwer. Då länder det också till wårt bästa för den stora framtiden, ewigheten. Icke så, som skulle man med arbete eller wälgörenhet o. s. w. kunna förwärfwa saligheten; ty saligheten beror allena derpå, att själen blir rättfärdiggjord genom tron på Kristus; utan wi uppmanas till detta anwändande med den förutsättning, att det måste ske i tron och såsom en trons frukt. Det, som menniskan så gör i tron för Kristi skull, förklaras och anses af Herren Jesus såsom wore det gjordt åt honom sjelf, se Ords. 19: 17 och Matt. 25: 35–40. Wälgörenhet mot fattiga af kärlek till Kristus är således en utwäg, hwarigenom de owissa timliga egodelarne kunna förwandlas till oförgängliga skatter. Mottagandet i de ewiga hyddorna sker då, när Herren Jesus till alla, som åtlydt denna förmaning, säger: kommen, I min Faders wälsignade, och tagen i besittning det rike, som eder är tillredt från werldens grundläggning o. s. w. Matt. 25: 34. I wår Frälsares liknelse och förmaning ligger ingalunda någon tillåtelse att förwärfwa en orättfärdighetens Mamon; ty just för sin otrohet blef den otrogne förwaltaren afsatt och förkastad, utan wi hafwa genom wår syndiga natur förwärfwat oss en orättfärdighetens Mamon, som wi skola skilja oss wid. Äfwen den fattigaste, som förslösar sin nådetid och sina kropps- och själskrafter, är en otrogen förwaltare; han försummar nådemedlen och förspiller de ewiga egodelarna; han förderfwar sin själ, som är Jesu egendom, och han är en tjuf i Guds stora hushållning. Dessutom är att märka, att ordet orättfärdighetens Mamon kan betyda opålitlighetens Mamon, emedan den är bedräglig och ofta blifwer orsak till obotfärdighet, fängslar hjertat, bedrager själen och lemnar henne hjelplös i dödsstunden och stundom förr. I motsats mot de owissa och bedrägliga nämnas de sannskyldiga, de ewiga och oförgängliga egodelarna, v. 11, som de trogna få taga i
- ↑ En bat är omkring 15 kannor.
- ↑ En kor är lika med 10 bat.
- ↑ Se Matt. 6: 24.
_207.jpg&oldid=347624){kind=link}