| 204 | Mamon. | Lukas' Evangelium. | Kap. 16. |
besittning, just då de behöfwa, då de skiljas från denna werlden, och äfwen kroppens jordiska tälthus nedbrytes, 2 Kor. 5: 1.
10 Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i mycket, och den som är orättfärdig i det minsta, han är ock orättfärdig i mycket. Luk. 19: 17. Matt. 6: 24.
Genom dessa ord will nu Kristus förebygga allt missbruk af denna liknelse, wi få icke tänka, att någonting är så ringa, att det är likgiltigt, antingen wi deruti göra efter Guds wilja såsom trogne förwaltare eller icke, utan Herren fordrar trohet så wäl i det minsta, som i det mer är. Ingen kan wara trogen uti det mer är, om han icke är trogen i det minsta, och just igenom trohet uti det timliga, skola de trogna beredas att emottaga och rätt anwända ewighetens stora oförgängliga håfwor; de skola der regera med Kristus, men här skola de wara trogne tjenare; i synnerhet i det andeliga, men också i det lekamliga, ty all otrohet är synd.
11 Hafwen I nu icke warit trogne i den orättfärdige Mamon, hwem skall då betro eder det sannskyldiga goda?
Äfwen den största timliga rikedom är ringa emot de oförgängliga egodelarne; de jordiska egodelarne kunna äfwen derföre kallas en orättfärdig Mamon, emedan de egas af orättfärdiga oftare än af rättfärdiga, och äro till större delen i sådana händer, som anwända dem illa och till ewig skada för sig sjelfwa och andra.
12 Och hafwen I icke warit trogne i en annans, hwem skall då gifwa eder det som är edert?
En annans kallas allt det, som Gud har anförtrott oss, ty det är hans och icke wårt eget. Det som menniskan här på jorden eger, har hon blott såsom ett lån, och det tillhör icke hennes egentliga wäsende. Blott det som menniskan i sitt inre är och hwad han i anden eger, det är hennes sanna egendom. Sanningens kunskap, trons rättfärdighet, det nya lifwet i Kristus, barnaskapets ande, äro de högsta tillhörigheter, som här i tiden kunna gifwas, och derpå följer i uppståndelsen den ewiga härligheten, och en owansklig krona, som de trogna få helt och hållet till ewig besinning; detta allt blifwer helt och hållet deras och skall aldrig tagas ifrån dem.
13 Ingen tjenare kan tjena twå herrar; ty antingen skall han hata den ene och älska den andre, eller skall han hålla sig till den ene och förakta den andre. I kunnen icke tjena Gud och Mamon.
Så länge menniskan icke kommit till nytt lif i Kristus, har hon icke den sanna friheten och den sanna magten; hon kan icke råda öfwer synden, utan hon är syndens träl; hon är werldens och Mamons tjenare; hon hafwer icke sig sjelf och sina egodelar, utan de hafwa henne: Mamon tjenar icke menniskan, utan menniskan tjenar Mamon. Hon kan icke blifwa en trogen förwaltare i Herrens tjenst, förr än hon blir frigjord från werldskärleken och syndens och Mamons tjenst genom tro på Kristus. Sedan detta skett, tjenar hon Gud med trohet i barnslig kärlek och tjenar icke längre werlden, utan werlden och Mamon måste tjena henne. Hwad som är henne anförtrodt anwändes efter Guds wilja, och hwad werlden gör och hwad som sker måste tjena till det bästa, efter Guds löfte och under hans styrelse. Rom. 8: 28.
14 Och allt detta hörde ock fariseerna, som woro girige, och de gjorde spe af honom.
Fariseerna, som hade ett sken af gudaktighet, men woro dock fulla af girighet och werldskärlek, menade, att de wäl kunde förena gudstjenst och mamonstjenst, och de fleste, som kallas kristna, mena detsamma, och mer eller mindre öppet göra de spe af Jesu ord, som uttryckligen säger oss, att gudstjenst och mamonstjenst icke kunna förenas. Älsken icke werlden, icke heller de ting, som äro i werlden. Om någon älskar werlden, i honom är icke Fadrens kärlek. 1 Joh. 2: 15.
15 Och han sade till dem: I ären de som gören eder sjelfwa rättfärdige inför menniskorna; men Gud känner edra hjertan, ty det som bland menniskor är högt är en styggelse inför Gud. 1 Sam. 16: 7. Ps. 7: 10.
Det som bland menniskor är högt, och således äfwen edert skrymteri, det är en styggelse inför Gud, som ser till hjertat. 2 Kor. 10: 9. 1 Sam. 16: 7. 1 Petr. 5: 5.
16 Lagen och profeterna woro intill Johannes. Från den tiden warder Guds rike förkunnadt genom evangelium, och hwar man gör wåld på det. Matt. 11: 12 f.
Fariseerne och de skriftlärde inbillade sig, att de kände och höllo lagen, men nu wisar wår Frälsare, att de icke blott föraktade hans ord och evangelium, utan också lagen. Just för lagiska menniskor är en rätt predikan af lagen odräglig. Evangelium förkunnades, och himmelriket war nu nära; men dess motståndare gjorde wåld på det. De sökte wåldsamt att hindra det, och med wåld afhöllo de så många de kunde ifrån att ingå deruti, men å andra sidan gjorde många publikaner och syndare wåld på det förkunnade himmelriket, i det de trängde in deruti genom den magt, som Herren skänkte dem; de gjorde wåld på himmelriket genom nådens magt, som de i tron anammade. Sålunda gjorde hwar man wåld på himmelriket, men på mycket olika sätt. Se Matt. 11: 12, 13.
17 Men lättare är, att himmel och jord förgås, än att en prick af lagen faller. Matt. 5: 18. Luk. 21: 33.
Härmed förklarar Kristus åter, att han ingalunda war kommen till att upplossa, utan till att fullborda lagen. Matt. 5: 17.
18 Hwar och en som skiljer sin hustru från sig och gifter sig med en annan,
_208.jpg&oldid=347626){kind=link}