| Orättfärdig domare. | Lukas' Evangelium. | Kap. 17, 18. | 209 |
dessa många mägtiga motståndare äro de trogna få. Till alla, som wilja warda frälste, gäller Kristi warningsord: kommen ihåg Lots hustru. Hon höll på att undgå straffdomen, men hennes hjerta hängde fast wid det, hon hade lemnat bakom sig. Förwara din själ, och se icke tillbaka! Wänd icke med en saknande blick ditt hjerta tillbaka till synden och werlden.
33 Hwilken som söker att behålla sitt lif, han skall mista det; men hwilken som mister det, han skall rädda det. Luk. 9: 24. Joh. 12: 25.
Se Matt. 10: 39. Mark. 8: 35. Den, som mister det lekamliga lifwet för Kristi skull, har dock för själen ewinnerligt lif.
34 Jag säger eder: I den natten skola twå ligga i en säng; en skall upptagas och den andre lemnas qwar. Matt. 24: 40 f.
Detta ord wisar, att Jesu tal icke blott syftar på straffdomen öfwer Jerusalem, som icke skedde så owäntadt på en gång i en enda natt, utan att hans tal, i synnerhet i dessa sista verser, handlar om hans andra tillkommelse. Se Matt. 24: 40, 41. Orden i denna vers föranleddes af talet om Lot och hans hustru, v. 29—32. Då blifwa makar skilda, då skiljas de, som arbeta tillsamman, v. 35, 36, då kommer att wisa sig, hwilken andes barn hwar och en är.
35 Twå qwinnor skola mala tillhopa; en skall upptagas och den andra lemnas qwar.
36 Twå skola wara ute på marken; den ene skall upptagas och den andre lemnas qwar.
37 Då swarade de och sade till honom: Hwar då, Herre? Och han sade till dem: Der åteln är, dit skola örnarna församla sig. Matt. 24: 28.
Såsom örnarne samla sig till åteln, så komma straffdomarnas örnar dit, der andelig död och förruttnelse tagit öfwerhand. Så som straffdomen öfwer Jerusalem, då syndamåttet war fullt. Så har det sedan gått med många andra folk; men i egentlig mening skall detta fullbordas, då den stora straffdomen kommer, som omtalas i 2 Petr. 3: 10.
18 Kapitlet.
Jesus framställer liknelsen om domaren och den fattiga enkan, om fariseen och publikanen, wälsignar barnen, underwisar den rike ynglingen om lifwets wäg och lärjungarne om den rätta försakelsens lön, förkunnar sitt lidande, gifwer synen åt en blind.Och han sade dem ock en liknelse om huru de alltid borde bedja och icke förtröttas, Luk. 11: 5 f. Rom. 12: 12. Ef. 6: 18. Kol. 4: 2. 1 Tess. 5: 17.
Att alltid bedja, att bedja utan återwändo, 1 Tess. 5: 17, är att lefwa trons lif i Kristus, så att själen är i en oupphörlig lifsgemenskap med Gud. Då har hon bönens ande och drages till ett inre umgänge med Gud, äfwen då detta icke uttryckes med tydliga tankar eller med ord. Den, som lefwer i Kristus, är just genom detta lif alltid bedjande. Detta lif är ett bönelif. Men genom denna liknelse uppmanas de trogne äfwen att rätt ofta med suckande, bedjande, ropande framträda för sin himmelske Fader. Det ordet förtröttas betyder på grundspråket också att blifwa modlös; om bönhörelsen dröjer, må de icke förlora modet och tänka, att deras ropande är förgäfwes.
2 sägande: I en stad war en domare, som icke fruktade Gud och icke hade försyn för någon menniska.
3 Och en enka war i den staden, och hon kom till honom och sade: Skaffa mig rätt af min wederdeloman.
4 Och han wille icke till en tid. Men derefter sade han för sig sjelf: Om jag ock icke fruktar Gud och icke har försyn för någon menniska,
5 will jag dock, emedan denna enka gör mig beswär, skaffa henne rätt, att hon icke till slut kommer och öfwerfaller mig.
Till slut, kan ock betyda: oupphörligt.
6 Och Herren sade: Hören hwad den orättfärdige domaren säger.
Den orättfärdige domaren, grt.: orättfärdighetens domare.
7 Skall då icke Gud skaffa rätt åt sina utkorade, som ropa till honom dag och natt, och wisar han icke långmodighet mot dem? Upp. 6: 10.
Då nu denne domaren, som hwarken war rättfärdig eller barmhertig, blott för att befria sig ifrån det ihärdiga ropet af den nödstälda enkan, hwilket förekom honom beswärligt, afgjorde hennes sak och skaffade henne rätt, huru mycket mera skall Herren Gud, den rättfärdige och barmhertige, höra sina utkorades bönerop och skaffa dem rätt emot werlden och dess furste. Wisar han icke långmodighet mot dem? torde kanske hellre böra öfwersättas: Är han långmodig mot dem? d. ä. dröjer han wäl med hjelpen? Han bönhörer icke af otålighet, såsom den orättfärdige domaren, utan han bönhörer af rättfärdighet och barmhertighet och dröjer icke. Es. 65: 24. I många fall dröjer dock den uppenbara bönhörelsen, se Upp. 6: 10.
8 Jag säger eder, att han snarligen skall skaffa dem rätt. Dock, när Menniskosonen kommer, månne han skall finna tro på jorden? 1 Tim. 4: 1. 2 Tim. 3: 1 f.
Snarligen, och innan kort tid, se Upp. 1: 1. I Guds regering går allting fort och i fullkomlig ordning, så att aldrig ett ögonblick försummas. Han bönhörer snarligen, fastän menniskor ofta tycka, att det sker långsamt eller att
_213.jpg&oldid=347636){kind=link}