| 212 | Kristus gästar hos Sakkeus. | Lukas’ Evangelium. | Kap. 19. |
2 Och se, der war en man, wid namn Sakkeus, och han war en öfwerste för publikanerna och war rik.
En öfwerste för publikanerna war en öfwertullnär eller föreståndare wid tullwerket, som answarade och redogjorde för tulluppbörden till Romarena. Tullnärerna woro för Judarna förhatliga redan derföre att de woro tillsatte och hade fullmagt af den romerska öfwerheten; men äfwen derföre, att de i allmänhet sökte preja så mycket de kunde; de woro kände för snålhet och bedrägeri. Kort förut hade Jesus sagt: Huru swårt är det icke för dem som hafwa egodelar att komma in i Guds rike! kap. 18: 24. Men fastän med swårighet, så kunna de dock komma in, och detta bewisas nu af Sakkeus, som war en rik man. Men han blef andeligen fattig, och han blef willig att anwända sin rikedom efter Herrens wilja.
3 Och han sökte att få se, hwilken som war Jesus, men han kunde icke för folkets skull, ty han war liten till wäxten.
4 Då lopp han i förwäg framför dem och steg upp i ett mulbärsträd för att få se honom, ty han skulle gå den wägen fram.
Sakkeus wisar med sitt beteende ingen blott nyfikenhet, utan en rätt angelägenhet att få se Jesus.
5 Och när Jesus kom till det stället, såg han upp och fick se honom och sade till honom: Sakkeus, skynda dig ned; ty i dag måste jag stanna i ditt hus.
Herren känner sina! Jag kallar dig wid namn, du är min, Es. 43: 1. Nu kallade han Sakkeus wid namn på ett sådant sätt; och de som så kallas af honom, Joh. 10: 3, deras namn äro skrifna i himmelen, Luk. 10: 20. Så snart en själ längtar att i tron se Herren Jesus, så är hon dragen och kallad af honom, och Jesus tillbjuder sig att ingå och gästa i ett sådant hjerta. Se Upp. 3: 20.
6 Och han skyndade sig ned och mottog honom med glädje.
7 Och när de sågo det, knorrade de alla och sade: Han har gått in att gästa hos en syndig man.
Denne publikan fick nåd, ty han trodde på Jesus; men fariseerna, som sökte upprätta sin egen rättfärdighet, sökte icke och funno icke nåd. Just deras knorrande är ett uttryck af det lagiska sinnet, och samma sinne wisar sig också i kristenheten hos alla, som äro under lagen. Men somliga förundrade sig blott öfwer Jesu stora nedlåtande, att han ingick i Sakkei hus, hwartill fariseerna tyckte sig wara alltför helige. Se kap. 15: 2.
8 Men Sakkeus steg fram och sade till Herren: Se, Herre, hälften af mina egodelar gifwer jag de fattiga, och om jag i något har gjort orätt mot någon, så gifwer jag fyradubbelt igen. Luk. 3: 13.
På detta sätt aflägger Sakkeus en bekännelse af sina synder, och sin willighet att, så widt han kunde, mot menniskor godtgöra hwad han brutit; men härpå grundar han ingalunda sitt hopp om förlåtelse, såsom wi strax få se af Jesu ord, och ännu mindre will han härmed rättfärdiga sig sjelf, såsom fariseen, kap. 18: 11, 12. Med sin willighet, att gifwa fyradubbelt igen, wisar han, både att han nu ångrade och hatade orättfärdigheten, så att han icke wille behålla något orättfånget gods, och att hon wille afstå och skilja sig ifrån all orättfärdighet. 2 Tim. 2: 19. Es. 33: 15, 16. Den fyradubbla ersättningen war mer än lagen fordrade, 3 Mos. 6: 5. 4 Mos. 5: 7, utom i ett enda fall, 2 Mos. 22: 1.
9 Och Jesus sade till honom: I dag har frälsning wederfarits detta hus, emedan äfwen han är en Abrahams son,
Frälsning, d. ä. nåd och syndernas förlåtelse, som är början till den ewiga saligheten. Denna nåd, som Sakkeus sjelf fått emottaga, kom äfwen hans husfolk till godo. Nu war han just på det rätta sättet Abrahams son, nemligen i tron och efter löftet. Med dessa ord: emedan äfwen han är en Abrahams son, wisar wår Frälsare, att det just war genom tron Sakkeus nu war frälst. Således icke på den bekännelse och sinnesändring och det goda uppsåt, Sakkeus uttalat, v. 8, grundades denna salighet, som wederfors honom; utan han fick den af nåd genom tron på Jesus, likasom Abraham trodde Gud, och det wardt honom räknadt till rättfärdighet. Rom. 4: 3. Men sinnesändringen hos Sakkeus war nödwändig för att wilja emottaga denna nåd och salighet.
10 ty Menniskosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det förtappade. Matt. 18: 11.
Det förtappade är Jesus kommen att frälsa. Alla menniskor äro af naturen wredens barn och förtappade syndare; men blott de, som känna sin förtappelse, såsom Sakkeus, åstunda och emottaga den frälsning, som tillbjudes. Fariseerna och alla egenrättfärdiga och obotfärdiga emottaga den icke, de lyda icke Herrens kallelse, derföre säger Jesus: Jag har icke kommit för att kalla de rättfärdiga, utan syndare till bättring. Luk. 5: 32. Sakkeus är ett tröstligt bewis derpå, huru äfwen sådana menniskor, som hafwa swåra hinder att öfwerwinna, ett werldsligt embete, fullt af frestelser, eller rikedomar med deras omsorger, ändå kunna ingå i himmelriket. Han är en lefwande fullbordan af Jesu ord till de öfwerstepresterna och de äldste: publikanerna och skökorna ingå i Guds rike förr än I. Matt. 21: 31.
11 Och när de hörde detta, sade han ytterligare en liknelse, emedan han war nära Jerusalem, och de menade, att Guds rike skulle strax uppenbaras.
Detta är icke samma liknelse, som står i Matt. 25: 14.
12 Derföre sade han: En man af ädel
_216.jpg&oldid=347642){kind=link}