Sida:Biblia Fjellstedt III (1890) 217.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
Liknelsen om de tio punden. Lukas’ Evangelium. Kap. 19. 213

börd for till ett aflägset land för att öfwertaga ett rike och sedan komma tillbaka. Matt. 25: 14 f.

Judarne trodde, att Messias skulle upprätta ett jordiskt rike, och deruti regera i synlig måtto. Nu wisar Kristus med denna liknelsen, att han skulle gå bort af denna werlden och återwända till sin himmelske Fader, för att emottaga det rike, hwarom profeterna tala, Es. 9. Dan. 7: 13, 14, och sedan komma igen, för att upprätta detta rike på jorden. Denna liknelse är tagen af den tidens bruk; sedan Judalandet kommit under Roms wälde, måste hwarje konung eller furste, som skulle tillsättas, först resa till Rom, för att af kejsaren emottaga sitt rike eller furstendöme. Under hans bortowaro swäfwade då hans wänner och anhöriga i ångest; ty om han gick miste om riket, hwilket Romarena kunde gifwa åt hwem som helst, så war utgången förskräcklig både för honom och dem. Men Kristus är ingången i himmelen och hafwer undfått riket, och regerar nu, fastän på osynligt sätt, och skall ännu återkomma och uppenbar warda, såsom härlighetens Herre och konung. Se Upp. 19: 11–16.

13 Och han kallade till sig tio sina tjenare och gaf dem tio pund[1] och sade till dem: Handlen härmed, till dess jag kommer.

14 Men hans landsmän hatade honom och sände en beskickning efter honom, sägande: Wi wilja icke, att denne skall regera öfwer oss.

Då en furstes landsmän sände en beskickning till kejsaren och bådo, att de måtte slippa honom, så uttalade de en uppenbar fiendtlighet emot honom och wisste wäl, att om han kom till regeringen, så hade de ett strängt straff att wänta. Judarna förkastade evangelium, likasom de hade förkastat Messias sjelf. Dermed förklarade de, att de icke wille hafwa honom till Herre och Konung; han war icke en sådan Messias, som de önskade. Och alla hans landsmän, nemligen de, som efter hans namn kallas kristna, men lefwa i otro och obotfärdighet, säga på samma sätt: wi wilja icke, att denne skall regera öfwer oss.

15 Och det begaf sig, att när han kom tillbaka, efter att hafwa mottagit riket, befalde han, att de tjenare skulle kallas till honom, åt hwilka han hade gifwit penningarna, på det att han skulle få weta, hwem som hade förwärfwat något och huru mycket.

16 Och den förste kom fram och sade: Herre, ditt pund har inbragt tio pund.

17 Och han sade till honom: Wäl, du gode tjenare; emedan du har warit trogen i ett det minsta ting, så haf magt öfwer tio städer.

Denne tjenaren säger icke: jag hafwer förwärfwat, utan gifwer äran åt Herren, och säger: Ditt pund har inbragt tio pund. De tio pund, sam warit honom anförtrodda, kallar Herren det minsta ting, i jemförelse med den stora nådelönen, som blef gifwen. Att de trogna skola regera med Kristus, säges uttryckligen på flera ställen i skriften. Men genom denna liknelse göres saken mycket tydlig. Se 2 Tim. 2: 10–12.

18 Och den andre kom och sade: Herre, ditt pund har afkastat fem pund.

19 Och äfwen till denne sade han: War ock du satt öfwer fem städer!

Denne tjenare är ödmjuk och trogen, såsom den förste, de få båda sin nådelön, både efter sina gåfwors mått och efter den trohet, hwarmed de anwändt dem.

20 Och en annan kom och sade: Herre, se här ditt pund, som jag har haft förwaradt i en duk!

21 Ty jag war rädd för dig, emedan du är en sträng man, som tager upp det du icke lagt ned och skördar det du icke sått.

Denne tjenare talar icke ödmjukhetens, icke trons, icke trohetens tungomål. Pundet war obegagnadt; sin tröghet wille han ursäkta och kasta skulden dertill på Herren sjelf. Så göra alla, som icke äro evangelium lydige; de anse det wara nog, att de i wiss mån bewara det goda, som Gud af naturen och genom kyrkans inrättning har gifwit dem. De förklara det wara omöjligt, att gå in på den heliga skrifts fordran, att blifwa nya menniskor; de skjuta skulden på Gud, att de icke äro annorlunda än de äro, såsom om han hade skapat dem syndiga, swaga och oförmögna att hålla hans bud, och om han ändå fordrar rättfärdighet, så måste han wara sträng och orättwis, och uppskära det, som han icke har fått. Med denna anklagelse wåga de äfwen nalkas honom i domen.

22 Då sade han till honom: Efter din egen mun skall jag döma dig, du onde tjenare. Du wisste, att jag är en sträng man, som tager upp det jag icke lagt ned och skördar det jag icke sått.

23 Hwarföre insatte du då icke mina penningar i en wexelbank, så att, när jag kommit hem, jag hade kunnat uppbära dem med ränta?

Denne tjenare uttalade sjelf, att han wisste, hwilken dom han hade att wänta. De otrogna blifwa dömde efter sina egna insigter, ord och gerningar, se Matt. 25: 41–46. Guds rikes hemligheter och hans outransakliga domar kunna de för öfrigt icke begripa.

24 Och han sade till dem som stodo bredwid: Tagen från honom pundet och gifwen det åt den som har de tio punden.

  1. Enligt urskriften: minor. En mina motswarar ungefär 60 kronor.