| 214 | Kristi intåg i Jerusalem. | Lukas’ Evangelium. | Kap. 19. |
25 Och de sade till honom: Herre, han har tio pund.
26 Ty jag säger eder: åt hwar och en som har skall warda gifwet, men från den som icke har skall tagas äfwen det han har. Luk. 8: 18.
Jemför Matt. 25: 27–29.
27 Men dessa mina fiender, som icke wille, att jag skulle regera öfwer dem, fören dem hit och nedgören dem inför mig.
Härmed menas den dom, som skall öfwergå Kristi rikes motståndare, då han kommer, se Upp. 19: 17–21. 21: 8. Stundom fullbordas detta ord på Kristi fiender till en del redan här i den synliga werlden.
28 Och när han hade sagt detta, gick han före upp till Jerusalem.
29 Och det begaf sig, att när han nalkades Betfage och Betania, wid det berg, som kallas oljeberget, sände han twå af sina lärjungar Matt. 21: 1 f. Mark. 11: 1 f. Joh. 12: 12 f.
Se Matt. 21: 1.
30 och sade: Gån in i byn, som ligger midt framför eder; och när I kommen dit, skolen I der finna en fåle bunden, på hwilken ännu ingen menniska har suttit. Lösen honom och fören honom hit.
31 Och om någon frågar eder: hwarföre lösen I honom? skolen I säga så till honom: Herren behöfwer honom.
Egaren kände således Jesus såsom Herren, såsom Messias.
32 Och de som hade blifwit sände gingo åstad och funno såsom han hade sagt dem.
33 Men när de löste fålen, sade hans egare till dem: Hwarföre lösen I fålen?
34 Och de sade: Herren behöfwer honom.
35 Och de förde honom till Jesus och kastade sina kläder på fålen och satte Jesus deruppå;
36 och då han for fram, bredde de sina kläder på wägen.
37 Och då han redan war nära, wid sluttningen af oljeberget, begynte hela hopen af lärjungarna med fröjd och hög röst lofwa Gud för alla de krafter, hwilka de hade sett,
38 sägande: Wälsignad ware han, som kommer en konung i Herrens namn! Frid i himmelen och ära i höjden! Ps. 118: 25 f. Luk. 2: 14.
Redan på den östra sidan af oljeberget ledsagades Jesus af en stor folkmängd, och då han kom upp på berget och började draga ned mot Josafats dal, började denna högljudda lofsång. Denna lofsång uttalar tydligt, att folket erkände honom såsom Messias; de hylla honom såsom konung: Frid är nu i himmelen; genom denne konung hafwa wi frid med Gud, se Rom. 5: 1. Sak. 9: 10. Hag. 2: 10. Es. 9: 7. Derföre gifwa de ära åt Gud i höjden och förklara, att blott genom Messias kan Gud äras rätt. Jemför Ps. 118: 26 och Matt. 21: 1–9.
39 Och några af fariseerna sade ur folkhopen till honom: Mästare, näps dina lärjungar.
40 Men han swarade och sade till dem: Jag säger eder: Om dessa tiga, skola stenarna ropa.
Både wid sjelfwa intåget i staden och sedan in i templet uttalade fariseerna sin owilja emot den hyllning, hwarmed folket nu erkände Jesus wara Messias. Men Jesus gillar sina lärjungars bekännelse och hyllningsrop, och förklarar, att detta icke kunde tillbakahållas; nej, om dessa tiga, skota stenarna ropa, se Hab. 2: 11. Matt. 3: 9. Härmed förebrår han fariseerna deras halsstarriga otro, och det är tillika en profetia för alla tider i Kristi kyrka, att då ordets predikan, bön och åkallan tystna eller förlora det rätta ljudet, så will Gud äfwen genom de liflösa tingen i skapelsen wäcka menniskorna till besinning, såsom då sjukdomar, farsoter, brand och storm och wattufloder o. s. w. måste tala, emedan menniskorna tiga i andelig dödssömn.
41 Och då han kom närmare och fick se staden, grät han öfwer honom
Jesu tårar öfwer den syndiga staden, hwars djupa förderf, framhärdande otro och snara undergång han skådade med sitt allseende öga, dessa tårar wisa hans hjertelag, hans kärlek och förbarmande; de wisa, huru gerna han hade welat hjelpa och frälsa det arma folket; men de wille icke! Dessa tårar bewisa tillika, att Jesus med sin oändliga barmhertighet och magt icke förmår hjelpa och frälsa menniskan, då hon icke will emottaga frälsning ifrån synden, som är orsaken till allt ondt, ja, som är det egentliga onda, och som redan i sig innebär döden och fördömelsen. Jesu tårar öfwer Jerusalem äro också utgjutna öfwer hela den obotfärdiga werlden, och utgöra den starkaste profetia om den dom, som skall öfwergå alla obotfärdiga. Men Jesu tårar äro tillika öfwerstepresterliga bönerop för alla dem, som äro på wägen att förgås, men sedan anamma frälsningen, såsom några af Jerusalems folk blefwa frälste från undergång.
42 och sade: O, att ock du wisste, och det i denna din dag, hwad din frid tillhörer! Men nu är det fördoldt för dina ögon.
Det hade warit Jerusalems frid och räddning, dess timliga och ewiga wälfärd, om det
_218.jpg&oldid=347646){kind=link}