| Uppståndelsen. | Lukas’ Evangelium. | Kap. 20, 21. | 217 |
af dem skall få henne till hustru? Ty alla sju hafwa haft henne till hustru.
34 Då swarade Jesus och sade till dem: Denna werldens barn gifta sig och bortgiftas,
Denna werldens barn betyder här i allmänhet menniskorna i detta närwarande lifwet.
35 men de som hafwa befunnits wärdiga att få del af den andra werlden och af uppståndelsen från de döda, de hwarken gifta sig eller bortgiftas;
De som hafwa befunnits wara wärdige, betyder: de i Kristus rättfärdiga. Han talar här icke om uppståndelsen i allmänhet, utan om de rättfärdigas uppståndelse, se kap. 14: 14. Joh. 5: 29. Den allmänna uppståndelsen är icke heller i ordets fulla mening en uppståndelse från de döda; ty de förtappade blifwa icke delaktige af det sanna lifwet; de qwarblifwa i den andeliga och ewiga döden.
36 ty de kunna icke mera dö, ty de äro lika änglar och äro Guds barn, emedan de äro uppståndelsens barn.
Med dessa ord wisar Jesus ännu tydligare, att han här menar de rättfärdigas uppståndelse, ty eljest kunde icke alla, som äro uppståndelsens barn, också wara Guds barn. Just genom uppståndelsen komma Guds barn i full besittning af barnaskapets ewiga förmåner och af all härlighet i Fadrens boningar. Emedan uppståndelsens barn icke mera kunna dö, så behöfwes icke heller, att i ewigheten menniskor födas; och detta ändamål med äktenskapet på jorden har således i ewigheten alldeles upphört. Att uppståndelsens barn icke mera kunna dö, innebär icke, att det för Gud wore omöjligt att göra dem till intet, om han wille; men han will det aldrig i ewighet, och han har sjelf gifwit dem oändelig lifskraft, derigenom att de blifwit delaktige af Guds natur i Kristus. 2 Petr. 1: 4. Uppståndelsen kallas den nya födelsen. Matt. 19: 28, och är för de rättfärdige den nya skapelsens fulländning.
37 Och att de döda uppstå, gaf äfwen Moses tillkänna wid stället om törnbusken, då han kallar Herren Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud. 2 Mos. 3: 6, 16. Ap. G. 7: 32. Ebr. 11: 16.
38 Men Gud är icke dödas, utan lefwandes Gud. Ty honom lefwa alla.
Alla lefwa, hwilkas Gud är Herren. Derigenom att han är deras Gud, hafwa de det sanna lifwet. Deras själar lefwa, Pred. 12: 7, deras lekamen är icke död, utan sofwer, och uppwäckes, då det honom behagar. Se Es. 26: 19. Matt. 10: 28. Jemför Matt. 22: 31, 32.
39 Då swarade några af de skriftlärde och sade: Mästare, du sade rätt.
Fariseerna och de skriftlärde woro nu glade, att deras motståndare, sadduceerna, som icke trodde på någon uppståndelse, hade blifwit så kraftigt wederlagda.
40 Och de dristade icke mer att fråga honom något.
41 Men han sade till dem: Huru kunna de säga, att Kristus är Davids son? Ps. 110: 1. Matt. 22: 41 f. Mark. 12: 35 f. Ap. G. 2: 34. Ebr. 1: 13. 10: 12 f.
42 Och David sjelf säger i psalmernas bok: ”Herren sade till min Herre: Sätt dig på min högra sida,
43 till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall”. 2 Kor. 15: 25.
44 David kallar honom således herre; huru kan han då wara hans son?
Se Matt. 22: 41–45. Härmed bewisar Jesus, att han, som war af Davids slägt, tillika war Guds Son; eljest hade icke David i Anden kunnat kalla honom Herre. Den naturliga menniskan förnimmer intet af det Guds Ande tillhörer, 2 Kor. 2: 14; och finner derföre i bibelordet otaliga motsägelser, såsom Davids Son och Davids Herre för fariseerna måste synas en motsägelse, som ingen kunde lösa. Se Matt. 22: 46.
45 Och han sade till sina lärjungar, under det att allt folket hörde det:
46 Tagen eder till wara för de skriftlärde, som wilja gå omkring i fotsida kläder och älska helsningar på torgen och främsta platserna i synagogorna och högsätena wid gästabuden. Matt. 23: 5 f. Mark. 12: 38 f. Luk. 11: 43.
Fotsida, d. ä. långa kläder. Se Matt. 23: 6, 7. Mark. 12: 38.
47 och som uppäta enkornas hus och såsom en förewändning hålla långa böner. Dessa skola få hårdare dom. Matt. 23: 14.
Se Matt. 23: 14.
21 Kapitlet.
Enkans kärl. Jesus lärer om Jerusalems förstöring och sin tillkommelse.Och när han såg upp, fick han se, huru de rika lade sina gåfwor i offerkistan. Mark. 12: 41 f.
2 Han såg ock en fattig enka, som lade dit twå skärfwar,
3 och han sade: Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga enka lade in mer än alla de andra,
4 ty de inlade alla till Guds offer af sitt öfwerflöd, men hon inlade af sin fattigdom allt hwad hon egde till lifsuppehälle.
Se Mark. 12: 41–44.
5 Och då några sade om templet, att
_221.jpg&oldid=347652){kind=link}