| Förmaning till ödmjukhet. | Lukas’ Evangelium. | Kap. 22. | 221 |
Menniskosonen skall undergå den i Guds rådslut bestämda försoningsdöden; men we den menniskan, genom hwilken han warder förrådd! Judas blef ingalunda genom Guds rådslut, utan af Satan och af sin onda begärelse drifwen till detta brott. Denna synd war så mycket större, som Judas hade så wäl lärt känna Jesus, rönt hans kärlek, hört hans tal, sett hans underwerk och blifwit kraftigt warnad.
23 Och de begynte fråga sins emellan, hwilken af dem wäl den wore, som skulle göra detta.
24 Men det wardt ock en twist mellan dem, hwilken af dem skulle anses wara störst. Matt. 20: 24 f. Mar. 10: 41 f.
Förunderligt är människonaturens förderf! Lärjungarne pröfwa sig efter den gifna warningen, de weta med sig sjelfwa, att ingen af dem will förråda sin mästare, och härwid will den ene i trohet och tillgifwenhet stå framför den andre. Samma twist hade också förut ibland dem förekommit. Se Matt. 20: 25.
25 Då sade han till dem: Folkens konungar herska öfwer dem, och de som hafwa magt öfwer dem kallas nådige herrar.
26 Men I icke så; utan den som är störst ibland eder ware såsom den yngste, och den förnämste ware såsom den som tjenar. Luk. 9: 48.
27 Ty hwilkendera är större, den som sitter till bords, eller den som tjenar? Månne icke den som sitter till bords? Men jag är midt ibland eder såsom den som tjenar. Matt. 20: 28. Joh. 13: 14 f. Fil. 2: 7.
Härmed erinrar Jesus dem om det exempel af ödmjukhet, som han just genom fottwagningen hade gifwit dem, Joh. 13: 4–13, och deraf skulle de lära, att den, som tänkte på att hafwa företräde, stod efter de ödmjuka. Genom ödmjukhet, sjelfförsakelse samt upprigtig wilja att tjena andra, skola Jesu efterföljare söka att likna sin mästare. Ju mera de likna honom, desto större äro de; men desto mindre weta de sjelfwe deraf.
28 Men I ären de som hafwa förblifwit hos mig i mina frestelser.
Märkom här Jesu kärlek, mildhet och förbarmande. Han tröstar dem åter, sedan han wisat dem deras fel, och låter dem med dessa ord förstå, att han älskade dem lika, och att deras tro och uthållande kärlek icke woro förgäfwes.
29 Och jag öfwerlåter ett rike åt eder, såsom min Fader har öfwerlåtit det åt mig, Luk. 12: 32.
30 på det att I mån äta och dricka wid mitt bord i mitt rike och sitta på troner och döma Israels tolf slägter. Matt. 19: 28. Upp. 3: 21.
Icke i sina egna goda uppsåt eller i egna företräden, utan i sin mästares löften och fria nåd skulle lärjungarne hafwa tröst och hopp. De önskade ett Messias rike, de önskade äreställen i detta rike. Jesus förkunnar, att de skulle få mer än de wäntade; men att detta war ett annat rike, än de ännu wisste, och att wägen dertill war den, som Jesus genom nattwardens instiftelse hade antydt, nemligen hans död och uppståndelse, och att de trogna måste dö och uppstå med honom.
31 Och Herren sade: Simon, Simon, se, Satan har begärt eder för att sålla eder såsom hwete; Job 1: 7 f. 1 Petr. 5: 8.
32 men jag har bedt för dig, att din tro icke må warda om intet. Och när du en gång har blifwit omwänd, så styrk dina bröder.
Warningen gäller wisserligen alla lärjungarne; ty de kommo alla denna natt i en swår frestelse; men Jesus wänder sig särskildt till Petrus, emedan Satan sökte att i synnerhet förderfwa honom. De orden: Satan har begärt, wisa, att frestaren satte lärjungarnes trohet i fråga och begärde, att de skulle pröfwas, likasom han uppträdde såsom åklagare inför Gud emot Job och påstod, att hans fromhet icke skulle blifwa beståndande i pröfningarne. Jemför Job 1: 9–12; kap. 2: 4—6. Sållningen antyder, att Satan påstod, att deras tro skulle blåsa bort, såsom agnar för winden, om han finge pröfwa dem. Jemför Upp. 12: 10. Icke genom sin egen kraft och trohet, eller genom sin nu upprigtiga wilja blef Petrus räddad i den stora frestelsen, utan genom Jesu förbön, nåd och förbarmande. Petrus föll, men hans tro blef icke omintetgjord, han blef omwänd, och sedan skulle han styrka sina bröder, som äfwen började att blifwa wacklande i sin tro, då de sågo sin mästare dömas till döden och korsfästas bland missgerningsmän; ty icke en sådan Messias hade de wäntat. Jesu förbön fortfar ännu för alla trogna, Ebr. 7: 25, och är deras hjelp i frestelser och pröfningar.
33 Då sade han till honom: Herre, jag är redebogen att gå med dig både i fängelse och i döden.
Petrus mente hwad han sade, men han kände sig icke sjelf rätt.
34 Men han sade: Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förr än du tre gånger har nekat, att du känner mig. Matt. 26: 34. Mark. 14: 30. Joh. 13: 38.
Se Matt. 26: 34. Mark. 14: 30. Joh. 13: 38. I dag innesluter den natt, som nu war börjad, ty dagen eller dygnet räknades från klockan 6 på aftonen.
35 Och han sade till dem: När jag utsände eder utan penningpung och rensel
_225.jpg&oldid=347660){kind=link}