| Kristus i Emmaus. | Lukas’ Evangelium. | Kap. 24. | 229 |
såsom offren i allmänhet och påskalammet, omskärelsen, Isak, Josef, Jonas m. fl.
28 Och de nalkades byn, dit de gingo, och han låtsade, att han wille gå längre fram.
Det ordet låtsade innebär icke förställning, utan Jesus öfwerlemnade det åt lärjungarnes wilja, om han skulle gå ifrån dem eller gå med dem. Och så gör Jesus ännu; sedan han låtit själen erfara kraften af sitt ord och sin närwaro, så lemnar han henne, om hon icke beder honom blifwa qwar. Den tro och kärlek, han på detta sätt upptändt, måste sålunda pröfwas. Beder du, såsom dessa lärjungar, din Frälsare wara med dig, så öfwergifwer han dig icke.
29 Och de nödgade honom, sägande: Blif qwar hos oss; ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas sitt slut. Och han gick in för att blifwa qwar hos dem.
De wisste icke ännu med wisshet, att han, som talade med dem, sjelf war Jesus; men hans tal war dem så kärt, ty det handlade om Messias och om de ting, som woro kärast för deras hjertan. Deras böner woro icke förgäfwes, och aldrig öfwergifwer han den, som beder att få behålla honom.
30 Och det begaf sig, att då han satt till bords med dem, tog han brödet, wälsignade, bröt det och gaf dem.
Jesus gjorde nu på samma sätt, som han plägat göra förut med sina lärjungar, i det han uttalade den wanliga tacksägelsebönen öfwer måltiden och utdelade brödet. Detta blef nu det yttre tecken, hwarigenom Jesus öppnade deras ögon, så att de kände honom.
31 Och deras ögon öppnades, och de igenkände honom, och så förswann han ur deras åsyn.
32 Och de sade sins emellan: War icke wårt hjerta brinnande i oss, då han talade med oss på wägen och uttydde för oss skrifterna?
Nu wisste de, att det war Jesus sjelf, som uppenbarat sig för dem. Äfwen hans förswinnande bewisade detta. Nu kände de honom mera, än någonsin förut; de kände honom i sina hjertan, genom det ord, han förkunnat dem, och genom den andeliga kraften af hans närwaro. Nu wisste de, hwarföre de, under det han talade med dem på wägen, hade känt sina hjertan brinnande af salighet.
33 Och i samma stund stodo de upp och gingo tillbaka till Jerusalem och funno de elfwa församlade och dem som woro med dem,
34 och dessa sade: Herren är för wisso uppstånden och har blifwit sedd af Simon. 2 Kor. 15: 5.
De twå lärjungarne kunde omöjligen behålla för sig allena den stora glädjen, som Jesus skänkt dem, utan de wille dela den med de elfwa apostlarna och de öfriga lärjungarna, få fort de kunde. Om Jesu uppenbarelse för Simon Petrus, se Mark. 16: 7. 2 Kor. 15: 5.
35 Och de andra förtäljde hwad som hade skett på wägen och huru han wardt igenkänd af dem, då han bröt brödet.
36 Och under det de talade härom, stod Jesus sjelf midt ibland dem och sade till dem: Frid ware med eder! Mark. 16: 14. Joh. 20: 19 f.
37 Då blefwo de förskräckte och bäfwande och menade, att de sågo en ande.
38 Och han sade till dem: Hwarföre ären I förfärade, och hwarföre uppstiga sådana tankar i edra hjertan?
39 Sen mina händer och mina fötter, att det är jag sjelf; tagen på mig och sen. Ty en ande har icke kött och ben, såsom I sen mig hafwa.
40 Och då han hade sagt detta, wisade han dem sina händer och fötter.
Jesus helsade nu sina bedröfwade lärjungar med fridens helsning. Denna helsning war wanlig ibland Judarna; men i Jesu mun hade detta ord en himmelsk kraft, som uppfylde lärjungarnes hjertan med tröst och frid, och gaf dem kraft att bära Jesu uppenbarelse. De blefwo förfärade, men de förlorade icke sin fattning, utan kunde gifwa akt på Jesu tal och skåda de händer och fötter, som warit genomborrade, och hans sida, som warit genomstungen af ett spjut, se Joh. 20: 20. Hans uppståndna lekamen bar märken af dessa sår; han bewisade dermed för dem, att det war han sjelf, just han som nyligen lidit döden på korset, och att det icke war blott en ande, eller en syn, som de sågo. En afliden ande hade icke kunnat antaga kött och ben; men detta kunde Jesus nu i sin förklarade lekamen. Jesu sår äro för alla, som älska honom, oändligt dyrbara. De äro fristäder för själen, att fly undan ifrån synden, döden och fördömelsen. Tron fäster sitt öga alltid på dessa sår — genom hans sår äro wi helade, Es. 53: 5.
41 Och då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan förundrade sig, sade han till dem: Hafwen I här något att äta? Joh. 21: 5.
Lärjungarne blefwo nu få utom sig af glädje att se sin uppståndne Herre och Frälsare, att de knappt kunde tro, att det war sanning.
42 Och de gåfwo honom ett stycke stekt fisk och något af en honungskaka;
43 och han tog och åt deraf i deras åsyn.
Genom ätandet bewisade Jesus ännu widare för dem, att han hade en werklig kropp. Han kunde åtnjuta lekamlig föda, men han behöfde den icke.
44 Och han sade till dem: Dessa äro de ord, som jag talade till eder, då jag
_233.jpg&oldid=347676){kind=link}