| 234 | Wittnesbörd om Kristus. | Johannes' Evangelium. | Kap. 1. |
såsom den af Fadren enföddes härlighet. Wi, säger Johannes i sitt och samtida trognas samt i synnerhet apostlarnas namn, af hwilka Petrus, Jakob och Johannes företrädeswis fingo blicka in i det härlighetsdjup som fans i Jesu person, såsom wid förklaringen på berget, ehuru denna härlighet mestadels war förborgad under hans förnedringsstånd.
15 Johannes wittnar om honom och ropar, sägande: ”Denne war det, om hwilken jag sade: den som kommer efter mig, han har warit före mig, ty han war förr än jag”. Matt. 3: 11. Mark. 1: 7. Joh. 1: 30.
Johannes döparen, i hwilkens namn ligger den sista profetian om nåden, och wid hwilkens omskärelse hans fader sjöng lofsången om uppfyllelsen af den genom så många profeter före honom bebådade nåden och sanningen, wittnar om honom efter dopet, och genom detta wittnesbörd intygas, hwad Johannes evangelisten sagt i de föregående verserna om Ordet. Ordet war före Johannes, ja, före Abraham, ty det war af ewighet. Det war ljuset, men Johannes döparen war sänd att wittna om ljuset. Johannes bekänner då om sig sjelf, att han icke war den, som en del höllo honom för att wara, Kristus, utan den war Kristus, som war före honom, ehuru han, i anseende till sin werksamhet i medlareembetet, kom efter honom.
16 Och af hans fullhet hafwa wi alla fått, och nåd för nåd. Joh. 3: 34. Kol. 2: 3, 9.
Derigenom, att så är, will evangelisten säga, har Johannes döparens wittnesbörd blifwit stadfästadt. Ty af hans, redan v. 14 beprisade, fullhet hafwa wi alla fått. I Jesus är en outtömlig källa eller fullhet af nåd och sanning. Den är öppen för en hwar, som kommer med trons begär. Af denna fullhet hafwa derföre alla fått eller mottagit, icke blott apostlarne, utan så många, ware sig af Judar eller hedningar, som wille taga, ösa, hemta. Alla hafwa fått, och nåd för nåd, d. w. s. den ena nåden efter den andra, ett allt rikare nådesmått, en allt större nådeserfarenhet.
17 Ty genom Moses blef lagen gifwen, nåden och sanningen kommo genom Jesus Kristus. 2 Mos. 20: 1 f.
Genom Moses blef lagen gifwen. Lagen, såsom lag, sättes här i motsats mot nåden och sanningen, nemligen mot nåden, i det att lagen kommer wrede åstad med sina hotelser och domar, och mot sanningen, i det att lagen icke kan gifwa det lif och den kraft, hwarigenom lagens sanning uppfylles. Wisserligen war nåd och sanning, såsom wi förut sett, mångfaldigt i gamla testamentet förkunnad, wisserligen hade Gud med Abraham och det från honom härstammande folket ingått ett nådesförbund; men lagen i sin hotande, Guds wrede förkunnande, syndaren fördömande gestalt, war dock det öfwerwägande. Den dref dem, som rätt aktade på lagens kraf, att längta efter den sanna nåden och den nådefulla sanningen, som komma skulle. Den är kommen genom Jesus Kristus; nåd och sanning är så genom honom worden, att den utgör innehållet af nya testamentets evangelium. Lagens wrede har fått wika för evangelii nåd, lagens skuggor för evangelii sanning; såsom den menniska erfar, hwilken låter lagen wara för henne en tuktomästare till Kristus.
18 Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Fadrens sköte, han har uppenbarat honom. 2 Mos. 33: 20. Matt. 11: 27. Luk. 10: 22. Joh. 6: 46. 1 Tim. 6: 16. 1 Joh. 4: 12.
Ingen har någonsin sett Gud, såsom han är till sitt wäsende. Ingen, ej heller Moses eller någon af de öfriga profeterna, ja icke en gång någon ängel, har så sett Gud, som den enfödde Sonen. Ingen hår således utom honom kunnat wittna om Guds kärlek, om nåden och sanningen. Den enfödde Sonen, som är i Fadrens sköte, närmare: ”som är till Fadrens barm”, d. w. s. wänd eller lutad emot Fadrens barm. Detta bildliga talesätt grundar sig på bruket hos Judarna, då de lågo till bords, att den käraste gästen eller wännen eller barnet låg intill husfadrens bröst. Jemför Joh. 13: 25. Härifrån är således bilden lånad, för att uttrycka den enfödde Sonens innerliga förhållande till Fadren, i kraft af hwilket han på det nogaste kände Fadren. Hwad wi således rätt känna om Fadren, och om nåden och sanningen, det känna wi genom Sonen; han har uppenbarat honom, han har allena kungjort hwad han sett och hört i Fadrens sköte.
19 Och detta är Johannes’ wittnesbörd, då Judarne sände prester och Leviter från Jerusalem för att fråga honom: Hwem är du? Joh. 5: 33.
Detta skedde efter Jesu dop och strax efter hans frestelser i öknen. Johannes döparen hade allwarligt wittnat mot fariseerna och sadduceerna. Af medlemmar ur båda dessa sekter bestod då för tiden Judarnes stora råd i Jerusalem. Det stora rådet hade att afdöma, hwem som war en sann eller falsk profet. De wille nu af Johannes, hwilkens werksamhet mer och mer utbredde sig, hafwa ett afgjordt besked om hwad han utgaf sig för, och hwarföre han döpte. Hwem är du? Det war hufwudfrågan, troligen med anledning deraf, att många bland folket höllo honom för den wäntade Messias (Luk. 3: 15).
20 Och han bekände och förnekade icke; och han bekände: Icke är jag Kristus. Joh. 3: 28. Ap. G. 13: 25.
Han bekände sanningen och förnekade icke Kristus; ty han bortwisade från sig sjelf den äran, som ej tillkom honom.
21 Och de frågade honom: Hwad då? Är du Elias? Och han sade: Jag är det icke. Är du profeten?[1] Och han swarade: Nej.
Johannes war den i Mal. 4: 5 utlofwade Elias, d. w. s. den profet, som skulle uppträda
- ↑ Se 5 Mos. 18: 15.
_238.jpg&oldid=347686){kind=link}