| 238 | Bröllopet i Kana. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 2. |
han henne med den mera främmande, men likwäl icke stötande benämningen qwinna. Hans stund till att uppenbara sin härlighet hade ännu icke kommit. Den bestämdes efter ett högre råd, än det Maria kunde fatta eller gifwa. ”Ty”, säger Luther, ”ehuruwäl ingen större magt på jorden gifwes, än faders- och moderswäldet, så är det dock slut, när Guds ord och werk begynna.”
5 Hans moder sade till tjenarne: Hwad helst han säger eder, det gören.
Att winet begynte fattas, war något brydsamt för bröllopswärden. Maria hade i sin wälmening erinrat Jesus derom, och att han kunde hjelpa ur den brydsamma förlägenheten, antingen det nu måtte ske genom att bortgå eller på annat sätt. I Jesu skenbart tillbakawisande och afslående swar låg för henne en pröfning. Men hennes uppmaning till tjenarne wisar, att hon rätt uppfattat pröfningsordet, att hon insåg både allwaret och kärleksmeningen i Jesu swar. ”Man måste icke låta förwilla sig, om hjelpen dröjer. Ty det är denne gästens art, att spara det bästa till sist, emedan han will se, om wi hålla uti och framhärda i hoppet om hans hjelp.” L.
6 Men efter Judarnes reningssed woro der stående sex wattenkrukor af sten, rymmande hwar för sig twå eller tre metreter.[1] Mark. 7: 3.
Hos Judarne egde många reningar eller twagningar, i synnerhet hendtwagningar rum. Dessa skedde särskildt före och efter hwarje måltid. Enligt detta bruk, efter Judarnes reningssed, stodo nu här sex stenkrukor. De höllo hwardera 30 till 45 kannor.
7 Jesus sade till dem: Fyllen krukorna med watten. Och de fylde dem ända till brädden.
8 Och han sade till dem: Ösen nu uti, och bären till wärden. Och de buro.
Ösen nu uti, nemligen utur krukorna och uti mindre kärl. Wärden war den, som förde uppsigten öfwer rätterna och dryckerna. Han satt icke med wid bordet, utan delade ut befallningar åt tjenarne.
9 Och när wärden hade smakat på wattnet, som hade blifwit win, och han icke wisste hwarifrån det war — men tjenarne, som hade öst wattnet, wisste det — kallade wärden till sig brudgummen
10 och sade till honom: Hwar man sätter först fram det goda winet, och när de blifwit druckne, då det som är sämre. Du har gömt det goda winet ända till nu.
Enligt Judarnes bruk framsattes det goda winet först, det sämre sedan, när gästerna woro druckne. Men att de woro druckne betyder här icke detsamma, som att de woro berusade. Ordet i grundtexten betecknar närmast blott drickandet till mättnad, för så widt det kräfdes i och för den med winet åsyftade bröllopsglädjen. För öfrigt dracks winet icke oblandadt. Wärden tror, att det goda winet, som nu förefans, blifwit framskaffadt af brudgummen, och ger honom likasom en lindrig förebråelse för detta afwikande från det wanliga bruket. Just detta bewisar, att då ett sämre eller lindrigare win blifwit drucket förut, uttrycket drucken här icke får förstås om berusning. Dryckenskapsmenniskorna finna således på detta ställe icke något stöd för sin lusta, allra minst de, som äro förswarare af bränwinsdrycken. Ty denna innehåller intet födoämne, utan länder blott till att förstöra menniskokroppen. Winet deremot innehåller ett werkligt näringsämne, och anwändt med måtta, bereder det menniskan en wederqwickelse och uppmuntran. Eljest skulle Herren Jesus icke gjort undret. Men nu har han gjort det, wisande att han war kommen att bereda att den fröjd, som kan efter Gulds wilja och med tacksägelse till honom åtnjutas. De oomwända menniskorna missbruka allt till sitt förderf, således äfwen winet, så wäl som andra gåfwor.
11 Detta sitt första tecken gjorde Jesus i Kana i Galileen och uppenbarade sin härlighet; och hans lärjungar trodde på honom.
Man har anmärkt, att Moses’ första under förwandlade watten i blod (2 Mos. 7: 20), men Jesu första under förwandlade watten i win, och man har häri med rätta skådat en bild af motsatsen mellan lag och evangelium, mellan lagens nedslående stränghet och evangelii upplifwande fröjd. Jesus uppenbarade härmed sin härlighet första gången på detta underbara sätt. Hans härlighet war redan genom hans lära för lärjungarne bewisad, så att de trodde på honom. Men nu sågo de en början af de större ting, som han lofwat dem få se, kap. 1: 50. De trodde derföre på honom i ännu fullare mått än förut, d. ä. deras tro stärktes genom undret, hwarigenom watten war förwandladt i win. Och att Marias tro derigenom likaledes stärktes, följer redan deraf, att hon så länge war wan att gömma alla hans ord i ett troget hjerta.
12 Derefter for han ned till Kapernaum, han och hans moder och hans bröder och hans lärjungar; och de stannade der några få dagar.
13 Och Judarnes påsk war nära, ock Jesus for upp till Jerusalem.
Se anm. till Matt. 21: 12.
14 Och han fann i templet dem, som sålde oxar och får och dufwor, och wexlarena, som sutto der.
15 Och han gjorde ett gissel af tåg och dref ut dem alla från templet, tillika med fåren och oxarna, och slog ut wexlarenas mynt och stötte omkull borden Matt. 21: 12 f. Mark. 11: 15 f. Luk. 19: 45 f.
16 och sade till dufwomånglarne:
- ↑ En metret innehöll omkring 15 Sw. kannor.
_242.jpg&oldid=347694){kind=link}