Sida:Biblia Fjellstedt III (1890) 246.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
242 Om den nya födelsen. Johannes’ Evangelium. Kap. 3.

han är redan dömd, emedan han icke tror på Guds enfödde Sons namn. Joh. 5: 24. 6: 40. Ap. G. 4: 12.

19 Och detta är domen, att ljuset har kommit i werlden, och menniskorna älskade mörkret mer än ljuset, ty deras gerningar woro onda. Joh. 1: 5, 10 f.

Detta är domen, detta är den egentliga orsaken, att fördömelsens dom går öfwer många, detta nemligen: att Kristus, det wäsendtliga ljuset har kommit i werlden, och åtskiljer onda och goda; och menniskorna, otacksamt tillbakasättande Guds kärlek, älskade mörkret mer än det i Kristus uppenbarade ljuset; ty deras gerningar woro onda, och de skydde för att få dem uppdagade och bestraffade. ”Äro då någon menniskas gerningar goda? Nej. Är Kristus icke kommen i werlden att göra de ogudaktiga rättfärdiga? Jo; men några älska mörkret, sina synder, mer än ljuset; andra hata sina synder och bekänna dem. Början till de goda gerniningarna är bekännelsen af de onda gerningarna. Den som icke smickrar sig, icke säger: ’jag är rättfärdig’, då han dock är ogudaktig, han börjar göra sanningen; och att hans synder misshaga honom, så att han söker ljuset, dermed börjar han att göra gerningar, gjorda i Gud, ty blott då ljuset bestrålar honom och drager honom till sig, kan han älska ljuset.”

20 Ty hwar och en som gör det onda hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gerningar icke må warda bestraffade;

Bestraffade, egentligen öfwerbewisade. När en menniska låter öfwerbewisa eller öfwertyga sig om sina gerningars onda beskaffenhet, då känner hon sig i sitt samwete bestraffad för dem och måste gifwa Gud rätt. Men just den menniskan, som hos sig låter Guds Ande med ordets ljus utföra sitt straffembete, drifwes att söka nåd och finner den. Den deremot, som af kärlek till mörkret undandrager sig den Helige Andes straffembete, måste hemfalla åt straffet i det ewiga mörkret.

21 men den som gör sanningen kommer till ljuset, på det att hans gerningar må warda uppenbara, ty de äro gjorda i Gud.

Nikodemus kom om natten till Jesus, som är ljuset. Kärleken till mörkret war således ännu icke hos honom öfwerwunnen. Men att den omsider öfwerwans, så att han kom från natt till dag, från mörker till ljus, från otro till tro och ny födelse, så att hans gerningar kunde blifwa gjorda i Gud, d. ä. i Guds kraft och gemenskap, kunna wi förstå af Joh. 7: 50, kap. 19: 39.

22 Derefter kom Jesus och hans lärjungar till Judiska landet, och der wistades han med dem och döpte. Joh. 4: 2.

Från Jerusalem, Judalandets hufwudstad, begaf han sig in i sjelfwa judiska landskapet; — och döpte, nemligen genom lärjungarne, se kap. 4: 1, 2. Detta dop war ännu detsamma, som Johannes’ döpelse. Döpelsens sakrament blef instiftadt efter Kristi uppståndelse. Se Matt. 28: 19.

23 Äfwen Johannes döpte i Enon nära Salim, ty der war mycket watten, och de kommo och läto döpa sig; Matt. 3: 6. Luk. 3: 7.

Enon betyder käll-ort.

24 ty Johannes war ännu icke kastad i fängelse. Matt. 14: 3.

25 Då uppkom ett twist mellan Johannes’ lärjungar och Judar om rening.

Der twistades om reningen, d. w. s. om dopet, antingen Johannes’ dop, eller Jesu dop, hade största kraften.

26 Och de kommo till Johannes och sade till honom: Rabbi, den som war med dig på andra sidan Jordan, den, om hwilken du har wittnat, se, han döper, och alla komma till honom. Joh. 1: 1530.

27 Johannes swarade och sade: En menniska kan intet taga, om det icke warder henne gifwet från himmelen. 2 Kor. 4: 7. Jak. 1: 17.

En menniska, som jag, kan intet taga o. s. w. Johannes’ lärjungar förtröt bet, att Jesus grep in i deras mästares embete. Johannes wisar dem med sitt ödmjuka swar deras oförstånd och tillbakawisar deras köttsliga tillgifwenhet.

28 I ären sjelfwa mina wittnen, att jag sade: Icke är jag Kristus, utan jag är sänd före honom. Mal. 3: 1. Luk. 1: 17. Joh. 1: 620.

29 Den som har bruden, han är brudgummen, men brudgummens wän, som står och hör honom, han fröjdar sig högeligen öfwer brudgummens röst; denna min fröjd är nu fullkomnad.

Bruden är församlingen. Den som har henne är brudgummen. Men brudgummen är Kristus. Till honom sluter sig hopen af alla trogna, enligt innehållet af Höga wisan. Likasom fordomdags brudgummen hade sina wänner, som wärfwade och tillförde honom den smyckade bruden, så war Johannes Döparen en sådan wän åt den himmelske brudgummen Kristus. Deri bestod nu Johannes’ fröjd, icke att taga sig en ära, som blott tillhörde brudgummen, icke att hafwa bruden, utan att till honom föra den brud, han genom sin predikan och sitt dop beredt; deri bestod hans fröjd, såsom brudföraren eller brudgummens wän, att stå och höra brudgummens röst, som wälkomnade bruden och talade sjelf med henne.

30 Han måste tillwäxa, men jag måste aftaga.

Han måste tillwäxa, men jag måste aftaga, särskildt i anseende till antalet af hans