| 248 | Den sjuke wid Betesda. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 5. |
mig i dammen, nar wattnet blifwit upprördt; och just då jag kommer, stiger en annan ned före mig.
8 Jesus sade till honom: Stå upp, tag din säng och gå. Matt. 9: 6.
9 Och strax blef mannen helbregda och tog sin säng och gick.
Men det war sabbat på den dagen. Joh. 9: 14.
10 Då sade Judarne till den som hade blifwit botad: Det är sabbat, dig är icke lofligt att bära sängen. 2 Mos. 20: 10. Jer. 17: 21 f. Matt. 12: 2.
11 Han swarade dem: Den som gjorde mig helbregda, han sade till mig: tag din säng och gå.
12 Då frågade de honom: Hwem är den mannen, som sade till dig: tag din säng och gå?
13 Men den botade wisste icke hwem han war, ty Jesus hade dragit sig undan, emedan mycket folk war på det stället.
14 Derefter fann Jesus honom i templet och sade till honom: Se, du har blifwit helbregda; synda icke härefter, att dig icke må wederfaras något wärre. Joh. 8: 11.
15 Då gick mannen bort och omtalade för Judarne, att det war Jesus, som hade gjort honom helbregda.
Nu wisste mannen hwem det war, som gjort honom helbregda. Han gick derföre att gifwa dem besked, som frågat honom, v. 12. Han gjorde det sannolikt i god afsigt och i tanke, att de skulle wörda och prisa Jesus, som gjort det stora undret.
16 Och derföre förföljde Judarne Jesus och sökte att döda honom, emedan han gjorde detta på en sabbat.
17 Men Jesus swarade dem: Min Fader werkar intill nu; jag werkar ock. Joh. 14: 10.
Gud hwilade på sjunde dagen efter skapelsedagarne. Men hans hwila är icke en hwila i mensklig mening, utan twärtom den saligaste werksamhet. Derföre säger Jesus: Min Fader werkar, icke utan mig; han werkar alltifrån den första skapelsen, utan afbrott i sin gudomliga hwila, intill nu, oafbrutet, äfwen på sabbaten; jag werkar ock, icke utan honom. Ty Fadren werkar aldrig utan Sonen, som är det ewiga ordet. Genom Sonen har han frambragt werlden ur dess intet. Och det på sabbatsdagen gjorda kärlekswerket war ett tecken af detta alltid fortfarande, endrägtiga Fadrens och Sonens samwerkande. Hwad Jesus härom säger skulle för Judarna, om de welat ha Sonen, warit ett kosteligt evangelium, uppmuntrande dem till Fadrens lof, men nu blef det, emedan de framhärdade i sin otro och blindhet, för dem en förargelse.
18 Derföre sökte då Judarne ännu mer att döda honom, emedan han ej allenast bröt sabbaten, utan äfwen kallade Gud sin Fader, görande sig sjelf lik Gud. Joh. 10: 33.
Sin Fader, egentligen ”sin egen Fader”, så att han i en alldeles egen bemärkelse kallade Gud sin Fader. Att Jesus war lik Gud i magt och ära, detta kunde och wille de otrogna Judarne icke fatta; derföre sade de, att han gjorde sig lik Gud, och det måste de i sin blindhet räkna såsom en hädelse.
19 Då swarade Jesus och sade till dem: Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Sonen kan intet göra af sig sjelf, utan hwad han ser Fadren göra; ty allt hwad han gör, det gör likaledes ock Sonen. Joh. 8: 38.
Skapade warelser, som affallit och skilt sig från gemenskapen med Fadren, de kunna göra något af sig sjelfwa, i det de wilja wara något för sig sjelfwa. Men Sonen kan, i kraft af sin enhet med Fadren, intet göra af sig sjelf, utan allt hwad han gör, werkar han i gemenskap med Fadren. Just emedan han är Sonen, så är det omöjligt att han kunde göra ett werk, som icke tillika wore Fadrens werk: Fadrens wilja och werkande uppenbarar sig fastmer i Sonens wilja och werkande. Detta ställe wisar oss så wäl Sonens ewiga gudomswäsende och ewiga ettwarande med Fadren som ock hans personliga åtskilnad från Fadren.
20 Ty Fadren älskar Sonen och wisar honom allt hwad han sjelf gör, och han skall wisa honom större werk än dessa, på det att I mån förundra eder. Joh. 3: 35.
21 Ty såsom Fadren uppwäcker de döda och gör dem lefwande, så gör ock Sonen lefwande hwilka han will.
Jesus hade nämnt större werk, som Judarne skulle få se till sin förundran. Ett sådant werk, och jemwäl det största war att uppwäcka lekamligen döda. Ty af alla under, som menniskorna ”undrade på”, war de dödas uppwäckande det största.
22 Ty icke heller dömer Fadren någon, utan all dom har han gifwit åt Sonen, Matt. 11: 27. 28: 18. Joh. 17: 2. Ap. G. 17: 31.
Fadren dömer wisserligen ock (se t. ex. Rom. 3: 6), men han dömer ingen för sig allena och utan Sonen; utan domen, på hwilken magten att uppwäcka döda grundar sig, och som just genom de dödas uppwäckande blir synnerligen uppenbar, domen och all dom, icke blott slutdomen, den yttersta domen, utan ock hwarje dom, hwarigenom Skilnaden mellan andeligen döda och lefwande i tiden uppenbaras, hafwer Fadren
_252.jpg&oldid=347712){kind=link}