| Fadren och Sonen. | Johannes’ Evangelium. | Kap. 5. | 249 |
gifwit åt Sonen, så att Fadren dömer werlden genom Sonen; dock alltid så att Sonens dom jemwäl är Fadrens.
23 på det att alla må hedra Sonen, såsom de hedra Fadren. Den som icke hedrar Sonen, han hedrar icke Fadren, som har sändt honom. 1 Joh. 2: 23.
Alla skola, antingen friwilligt, så att de genom tron undfly wredens dom, eller twunget och till sin förskräckelse hedra eller ära Sonen såsom sin domare. Fil. 2: 9–11. ”Judarne hade, v. 18, tadlat Jesus, derföre att han gjorde sig lik Gud; deremot har han nu bewisat för dem, att Gud sjelf satt honom lika med sig, och att följaktligen den, som icke erkände honom i hans höghet, uppsatte sig mot Gud, hedrade icke Gud.” Dessa ord af Jesu mun wisa oss klart, att han är jemlik med Fadren, eljest wore det ett groft afguderi att hedra Sonen lika med Fadren.
24 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Den som hör mitt tal och tror den som har sändt mig, han har ewigt lif och kommer icke i dom, utan har öfwergått från döden till lifwet. Luk. 23: 43. Joh. 3: 18. 6: 40, 47. 8: 51. Ef. 2: 6.
Och kommer icke i dom, nemligen i den yttersta domen. Denna dom är upphäfd genom Sonen för den, som tror Sonen och derigenom Fadren, genom lydaktigt anammande af Sonens ord. Genom tron har han gjort en werklig öfwergång ifrån döden till lifwet, från den andeliga döden till det andeliga lifwet, och derigenom äfwen från den ewiga döden till det ewiga lifwet, enär det ewiga lifwet är en fortsättning af det andeliga, i oändelig salighetsfullhet. Alla menniskor måste framställas för Kristi domstol, men endast de otrogna komma i domen eller fördömelsen.
25 Sannerligen, sannerligen säger jag eder: En stund kommer och är redan inne, då de döda skola höra Guds Sons röst, och de som hafwa hört henne skola lefwa. Rom. 6: 4. Gal. 2: 20. Ef. 2: 5. 1 Tim. 5: 6. Upp. 3: 1.
Redan: i lekamligt afseende, hwarpå Jairi dotters, ynglingens i Nain och Lasari uppwäckande äro exempel; i andeligt afseende alla de, som anammade Jesu ord i tron.
26 Ty såsom Fadren har lif i sig sjelf, så har han ock gifwit Sonen att hafwa lif i sig sjelf.
27 Och han har ock gifwit honom magt att båda dom, emedan han är Menniskosonen.
”Domen måste hållas offentligen för alla menniskor; derföre måste äfwen domaren wara menniska, den man kan se, och likwäl äfwen Gud, emedan han måste besitta Guds domstol.” L.
28 Förundren eder icke öfwer detta; ty en stund kommer, då alla som äro i grifterna skola höra hans röst. Dan. 12: 2. 2 Kor. 15: 52. 1 Tess. 4: 16.
De skulle icke förundra sig öfwer detta, som nu från v. 21 blifwit betygadt. Ty en stund kommer, då ännu större ting skola ske, nemligen att icke blott några lekamligen eller andeligen döda skola uppwäckas, utan alla som äro i grifterna skola höra hans mägtiga röst. Förut hafwa de kunnat höra den utan att lyda, men då skola alla höra den och måste lyda.
29 Och de skola gå derutur, de som hafwa gjort det goda, till lifwets uppståndelse, och de som hafwa gjort det onda, till domens uppståndelse. Matt. 25: 46.
De som hafwa gjort det goda, äro de genom tron rättfärdiggjorda, ty tron allena gifwer menniskan kraft att göra wäl eller göra sannskyldigt godt, sannskyldigt goda gerningar i Kristus, och genom tron tillhör dem allt det som Kristus gjort i deras ställe, och det är alltsamman godt. Det goda, de gjort i tron, har wittnat om ett andeligt lif och en andelig lifskraft. Derföre blir deras uppståndelse en lifwets uppståndelse eller en uppståndelse till det ewiga lifwet, det lif, hwartill deras ande redan i tiden blifwit förnyad, och hwari den på den yttersta dagen förhärligade kroppen äfwen får del. De åter, som hafwa gjort det onda, äro de, som lefwat och dött utan tron på Guds Son. Ont de warit än så fromma och ärbara inför werlden, så hafwa de dock gjort illa just dermed, att deras gerningar icke woro gjorda i Gud, emedan de icke woro gjorda i Guds Sons tro. Det har warit döda gerningar, emedan de gjordes utan lifsgemenskap med Kristus. Derföre blir deras uppståndelse en domens uppståndelse, en uppståndelse till fördömelse. Det heter icke dödens uppståndelse, ty detta uttryck hade icke passat: men domen, hwartill de uppstå, blir en dödens dom, en dom till den ewiga döden, den död, hwars dom de redan i tiden burit i sin oförnyade ande, och i hwilken deras på yttersta dagen uppwäckta kroppar få del, då den ogudaktige får en sådan kropp, som är i stånd att lida de qwal, hwilka innebäras i den ewiga dödens dom.
30 Intet kan jag göra af mig sjelf. Såsom jag hör, så dömer jag; och min dom är rättfärdig, ty jag söker icke min wilja, utan dens wilja, som har sändt mig. Joh. 6: 38.
Göra och döma. Såsom jag hör af Fadren, så dömer och gör jag.
31 Om jag wittnar om mig sjelf, så är mitt wittnesbörd icke sant.
Det war den inwändning, de otrogne Judarne wille göra, att Jesus wittnade om sig sjelf. De betraktade honom blott och bart såsom en menniska. De wille ej fatta, att Fadren war med honom. Hade han nu allena och med Fadrens uteslutande wittnat om sig sjelf, hwilket dock war omöjligt, så hade ock hans wittnesbörd icke warit sant, icke haft giltighet, icke förtjenat förtroende. Men för att desto starkare bewisa sin trowärdighet, hänwisar han till ett högre wittnesbörd än en blott menniskas kunde
_253.jpg&oldid=347713){kind=link}